Idag har Mira varit ute och gått i koppel med sin ”mormorkatt” (alltså min mamma)! Och då menar jag i den ordningen, då det som vanligt är Mira som bestämmer riktning, takt samt längd och medgående koppelhållare som följer med. Allt detta emedan jag krattade. De verkade båda ha det väldigt trevligt, tills det att det började blåsa. Mira uppskattar icke blåst så då slickade hon öronen bakåt likt vore hon en brat-cat, vände snabbt på tassarna och gick med bestämda steg hem igen!

Hon är ju egentligen en innekatt och trivs också bäst inomhus, där är det blåsfritt och trevligt! Just nu ligger hon och spinner på en stol vid datorn, det är nog ganska nice att va katt ändå :)

Av någon anledning så har det på senaste tiden kommit in en massa erbjudanden från utländska agenturer som vill att jag åker ner och jobbar för dem en viss period.

Idag kom ett från Athen (tre mån.), för ett tag sedan ett annat från NY (ett år) och innan dess från Milano (sex mån.), Tokyo (tre månader), Kanada (tre månader) och Kina (minst tre månader).

Detta intresserar mig dock måttligt, då jag inte jobbar 100% som modell. Jobbar man heltid så tar man ju sådana erbjudanden hela tiden och reser jorden runt jobbandes för olika agenturer i olika städer.

Dessa erbjudanden går ut på att en utländsk agentur kontaktar någon av mina svenska agenturer och visar intresse för att jobba med mig för en viss tid. Meningen är då att man åker till dem för att under denna sagda period göra modejobb, visningar, gå på castings etc. i deras namn. Man delar lägenhet med andra modeller och får även en fast lön, utöver det man får för de olika jobb som man får.

Är lite imponerad över alla dessa tjejer och killar som lever så! Tre månader i Paris, sex månader i LA, fyra månader i Rio, fem månader i London och så en månad i Paris igen! Hoppandes mellan agenturer och modell-lägenheter, springandes på miljoner castings med miljoner andra tjejer/killar med liknande look/utseende. Det är ett rätt stressigt och ganska rotlöst liv egentligen. Jag skulle sakna mina riktiga vänner, att ta en spontan fika på stan och att bara va någon dag!

Så Athen fick ”nej tack”.

Dessutom kan jag ju faktiskt inte, även om jag hade velat, då jag fått världens bästa praktik på The Institute for Security and Development Policy nu till hösten! :) Det är faktiskt inte mycket som skulle kunna slå det! ;)

Idag fick jag en alldeles egen scenbloggen-mail som lyder: christina@scenbloggen.com

Så om ni har några synpunkter, frågor, förslag eller helt enkelt bara vill säga ”hej” så går det jättebra att ta kontakt med mig via den! :)

För några inlägg sedan utlovade jag lite bakom kulisserna bilder från plåtningen med Elle Frostegard Clothing. Men se det måste ha hamnat mellan två stolar, för som ni ser så är där fortfarande inga bilder! Men det går ju att ordna.. så här kommer istället ett alldeles eget inlägg tillägnat just dessa bakom kulisserna bilder från Elle Frostegard Clothing!! ;)

Och här syns vi alla, ja förutom fotograf Björn Hardestam då ;)

Från vänster: Assistent; Daniel J., makeup- samt hårstylist Jenny Uhlin, designer Elle Frostegård, modell Tora Flink och så jag!

En indianhövding förklarade för sin stam att han hade två hundar i sitt huvud, en vit och en svart. Den vita var god, hjälpsam och kärleksfull och den svarta var ond, hämndlysten och småsint. Båda hundarna, förklarade indianhövdingen, kommer att kämpa ända in i döden för sin sak.

En ung indian som inte kunde vänta för att få svar, frågade hövdingen:  vilken av hundarna kommer att vinna?

Hövdingen svarade: Den jag föder.

Vad bloggar man om dagarna efter det som har hänt i Norge? Känns inte allt helt plötsligt lite menlöst och larvigt att skriva om? Det känns konstigt att sitta och skriva om ditt och datt efter att så många människors liv helt gått i spillror bara några mil bort.

Jag tänkte först att jag inte skulle blogga om det som har hänt, p.g.a. att så många andra gör det. Sedan kommer nog många av de som upplevde det hela, och överlevde, att göra det. Med ord som ingen av oss andra ens kan finna, än mindre skriva ner. Men det går inte, jag kan helt enkelt inte inte skriva några rader om det, av respekt kanske, eller av desperation, desperation för att man inte förstår, inte kan ta till sig, att någon kan utföra något så ont, något så djävulusiskt.

Det som har hänt i Norge känns som en skräckfilm! En film som man hyrt någonstans och som man tidigt slutat äta popcorn till då man sitter och blundar och mår dåligt. En film man sedan får mardrömmar av, och vaknar av att man sitter upp i sängen och skriker! För att sedan komma på att man bara drömt, att det avskyvärda mardrömmen bara var påhittad, filmatiserad, och man somnar tryggt om. Men är det någon därute som på riktigt kan förstå att det som har hänt i Norge inte är en film? Att det har hänt på riktigt! Hur är det ens möjligt!?

Om mannen själv har jag inte mycket att säga, inte för att jag inte har några åsikter utan för att jag inte med ord kan beskriva en sådan ondska. Inga ord kan beskriva ett sådant hår av hin, en sådan djävul.

Men jag är glad över att han inte tog livet av sig själv, det hade varit en alldeles för lätt utväg.

Jag är glad att han kommer att stå till svars för det han har gjort, även om han inte verkar ångra något nu. Men nu finns i alla fall en chans att han kommer att få lida för det som han har gjort! Den chansen hade varit obefintlig om han hade dödat sig själv direkt, då hade han dött med ett leende på läpparna, det monstret.

Han ser sig själv som någon slags ”världsräddare”, men de enda han har något gemensamt med är alla andra terrorister som finns i världen! Jag har på en del ställen läst beskrivande ord om honom såsom ”ensam galning” samt ”ensamvarg”. Men stämmer det verkligen?

I morse hörde jag Jonas Gardell uttala sig om det hela och han sa något som jag verkligen håller med om. Han sa: ”han är inte en ensam galning, utan en del av en större gemenskap”.

Jag såg i en tidning att ett visst riksdagsparti har medlemmar som länkat till sidor/inlägg som man tror att denne man har skrivit. Bara det säger nog.

Vi måste akta oss för att hata varandra, vi måste akta oss för människor som hatar andra människor.. för ”andra människor” kan, för dem, helt plötsligt vara du.

Jag hoppas att alla andra partier i Sverige nu, ännu mer, lär sig att stundom lägga undan de, faktiskt världsligt sett ganska små, olikheter de har. För att koncentrera sig på de enorma likheter som de alla besitter. D.v.s. medmänsklighet, mänskliga rättigheter och kärleken till människan samt världen och stärka dessa från djupet.

Vi måste se skönheten i att leva i en värld full av olika kulturer och traditioner! Vore det inte tråkigt om hela världen såg likadan ut? Med samma typ av människor i likadana hus? Är inte en del av skönheten med livet att upptäcka varandra, och lära oss av andra? Att kunna få ta del av andra kulturer, traditioner, mat, sång och dans? Vi må tala olika, klä oss olika och till och med fira högtider på olika sätt, men hur vi känner glädje, sorg och kärlek är identiskt.

Idag var det tyst minut klockan 12h00. Vi stod på Kyrkogatan i Mora, det var helt tyst, kyrkklockorna klämtade och exakt när minuten var över började tysta, stora droppar att falla ner från himlen. Det duggade i tre-fyra minuter sedan tog det stopp. Likt hade även änglarna en tyst minut och likt nådde deras tårar jorden just då mellan klockan 12h01 och 12h05.

Denne mannen hatar det mesta som vi andra vördar och lever för.

Något han också hatar är både EU och FN. Därför tycker jag det passar att avsluta det här inlägget med just EUs officiella motto, som borde vara hela världens motto:

United in Diversity – Förenade i mångfalden.

En del telefonsamtal kan förändra hela ens liv, den typen av samtal kan ju såklart se lite olika ut men när de är positiva så är de ju helt underbara.. och ett sådant kom till mig för några dagar sedan :)

Jag var uppe i Mora för att bära möbler samt diverse prylar. Och vid tillfälle så stod jag ute på gården med något som jag tror en gång i tiden var en lampa och funderade på vad som skola göras med den.. egentligen. Men så stördes själva tankeprocessen av att jag hörde min mobil ringa.. jag sprang uppför trappan, dammet yrde.

Jag var tvärsäker på att det var golvläggaren, andfådd svarade jag med mitt namn. Men det var ingen dalmålsklingande mansröst som började diskutera golv och plank som mötte mig, utan en kvinnlig stämma som på stockholmska artigt presenterade sig och lät informera att hon ringde från The Institute for Security and Development Policy (ISDP)

Det visade sig att min praktikansökan hade gått vidare till den allra sista uttagningen. Jag stod helt still, de första sekunderna förstod jag nog inte riktigt att det var sant!

Jag sökte nämligen för ett tag sedan praktikplats hos dem, men trodde faktiskt inte att de skulle höra av sig. Detta pga att de bara tar in en handfull praktikanter per termin (en till varje avdelning) och vid varje tillfälle får in flera hundratals ansökningar.. från hela världen! Som sagt, jag trodde verkligen inte de skulle höra av sig, men nu frågade den trevliga kvinnan om jag skulle kunna komma dit på intervju redan följande måndag!

Och det kunde jag ju såklart, så i måndags stegade jag in genom dörrarna och presenterade mig! De var fantastiskt trevliga och det kändes faktiskt som att själva intervjun gick rätt bra.

Sedan kom då beskedet: Grattis du är utvald! (kan knappt tro det är sant :) )

Så.. i höst ska jag jobba på ISDP och tillhör teamet för organiserad brottslighet!! Är så glad och taggad, det ska bli så fantastiskt kul!!

Detta var i måndags. Men jag åkte till Stockholm redan i lördags då jag i söndags gjorde en plåtning för Elle Frostegard Clothing och hennes latesummer/fall collection tillsammans med modellen Tora Flink.

Fotograf var Björn Hardestam, fotoassistent Daniel J. och makeup + hårstylist Jenny Uhlin.

Det var verkligen fantastiskt kul! Bra väder, grymt location och supertrevliga människor :) Bilder kommer givetvis senare, men bjuder redan nu på några bakom-kulisserna bilder :) (uppdateras när det funkar)

Ibland uppmärksammar man människor av olika anledningar, det kan vara något de har på sig, något de gör, något de säger eller bara för att de.. är.

Den senare typen syns för att de har någon slags utstrålning som gör att man reagerar till, och det har inget med utseende, vikt eller klädstil att göra. Det är något annat, något som många kallar aura, eller karisma.

Detta hände mig för några veckor sedan, jag var på ett mingelevent i Stockholm, och där var fullt av människor som trängdes, pratade och socialiserade sig. Jag känner mig inte alltid så superbekväm på sådana ”B-kändis event”, inte känner jag till de så kallade B-kändisarna och inte känner jag heller till de olika dokusåporna de varit med i. Dessutom tycker jag många ser likadana ut, samma kläder, samma ja.. stil.

Hur som haver så stod jag med en coca-cola och tittade ut över havet med människor och upptäckte helt plötsligt någon som stack ut något så otroligt! Det var som att han hade ett slags sken omkring sig, och bland hundratals människor så syntes han. Jag gillar att se sådant, då det är så fascinerande att vissa människor bara gör det.

Nåja, jag började röra på mig lite för att ansluta mig till mina vänner igen. Men så, helt plötsligt, stod han där, med ett självsäkert leende och sa: Hej, du ser inte ut att känna dig så hemma här.. Jag: eh mnja.. Han: haha det gör inte jag heller.

Sedan stod vi och pratade en lång stund, och det visade sig att han inte bara hade utstrålningen och utseendet på sin sida, utan att han även var väldigt intelligent.

Några dagar senare så korsades våra vägar igen, denna gång på ett museum, och återigen stannade vi upp för att samtala en stund. Och då, i den lite lugnare, ljusare miljön, föll mina ögon ner på hans armar och till min förvåning var de fulla av stora, djupa, breda ärr! Ärr som sträckte sig från hans manliga händer, täckte hela underarmarna och bildade stora korsande mönster rakt över överarmarnas muskler.

Och min direkta tanke var: Men herre gud, han har skurit sig..

Och jag tittade upp på honom med förfasade ögon och tanken: Men varför.. varför har en människa som han velat göra något sådant mot sig själv?

Och fast jag redan visste svaret så sa jag stapplande: Vad, vad har du gjort på armarna?

Oh, sa han och tittade ner på sin vänstra underarm, drog generat sin högra hand över de täta ärren, och sa: Jag eh skar mig när jag var yngre..

Rent spontant sa jag: Ja jag förstod det..

Han fortsatte, i samma ton: De flesta tittar bara, inte många frågar..

Jag kände att jag var tvungen att ställa en följdfråga.. fråga varför han som, ja, han som inte alls ”såg ut” att skära sig, hade gjort sig själv detta. För jag menar.. folk som skär sig.. är det inte ensamma, utstötta, gråa människor? Folk som inte syns så mycket, inte hörs. Och inte ser de ut som han.. inte beter de sig som han? Eller, kan det vara så att vi, som inte skär oss, har förutfattade meningar om folk som gör det?

Så jag sa helt enkelt: Varför? Jag menar du ser inte alls ut som någon som skär sig?

Han frågade: Hur menar du?

Och här började mitt trevande.. hur säga detta utan att det missförstås. Ja alltså eh, du eh, alltså.. du.. och efter en del stammande så lindades det in lite fint: Du är inte vad jag stereotypiskt skulle säga är en människa som skär sig, du syns liksom. Du måste ju bara ha kunnat glida igenom hela din tonårstid med ditt sätt och ditt utseende.

Han log och svarade: Jag såg nog inte riktigt mig själv så..

Sedan förklarade han att han från början egentligen inte haft så dåligt självförtroende, han var duktig i skolan och på idrotten, samt populär på både låg- och mellanstadiet. Han var längst i klassen, och såg helt ok ut enligt honom själv.

Familjesituationen var dock riktigt jobbig, men i skolan gick det bra, och det fick honom att må bättre.

Men allt hade förändrats på högstadiet, helt plötsligt så hade hans vänner inte funnits där längre. Jag ser ju annorlunda ut mot andra, stack ut mer, sa han och syftade på sina ansiktsdrag, sin hårfärg, och helt plötsligt ansågs jag inte smälta in bland de andra. Jag blev utanför och utstött. Det händer väl de flesta under någon period av skolan, men, tillade han, min självkänsla var redan i botten p.g.a. min familjesituation. Så jag tog det hela som att ”jag inte är värd att tas på allvar”. Jag var annorlunda, såg annorlunda ut och helt plötsligt ville jag nog inte ens bli omtyckt, för jag var inte värd det. Det ”visste” jag både från skolan och mitt privatliv och utifrån detta utvecklade sig helt plötsligt en enorm blyghet och en slags social fobi.

Men, sa jag medan jag tittade ner på hans armar och de oräkneliga ärr som sträckte sig från höger till vänster, och om varandra, en del flera centimeter breda och långa, varför skar du dig?

Jag vet inte, svarade han. Men det kändes bättre, trycket över bröstet släppte på något sätt när jag såg blodet rinna ur de djupa såren, det går inte att förklara logiken i det.

Den inre smärtan omvandlades till en yttre, även om jag egentligen inte kände något när jag skar mig. Det gjorde egentligen inte ont, men jag mådde ju så dåligt, så jag kopplade nog av alla känslor. Det var nog ett omedvetet rop efter hjälp. Jag bekräftade mig själv när ingen annan gjorde det. Ingen annan såg min smärta, så jag skar mig så jag kunde se den själv, se den och förtydliga för mig själv att jag var skadad och inte mådde bra. Jag kunde lättare bekräfta min smärta när jag rent fysiskt kunde se den. Innerst inne önskade jag nog att även någon annan kunde se den, komma fram och säga: ”Nej skär dig inte, jag ser att du mår dåligt”.

-          Men det skedde aldrig?

-          Nej.

Det var tyst en liten stund, och så frågade jag: Fanns det något som hade kunnat få dig att sluta skära dig tror du?

Han svarade, med eftertanke:

Ja om någon hade frågat samma sak som du gjorde. Om en enda människa hade sett vad jag höll på med. Om någon hade kommit fram och frågat ”vad är det där”? Och sedan bara funnits där, det behövdes nog inte så mycket mer. Bara att någon såg ens smärta, och kunde tänka sig att lyssna lite. Att visa att ”jag ser att du mår dåligt, nästa gång du vill skära dig, ring mig istället så pratar vi en stund om allt och ingenting”.  Att bli lite bekräftad och få en annan ventil för ens känslor, en mer naturlig sådan.

Och efter att ha lyssnat på denna människa, som bevisar att det inte finns någon mall över hur en människa med självskadebeteende ska se ut eller agera, så kan jag inte låta bli att ställa mig frågan.. varför frågar vi inte mer? Varför är vi så rädda för att nå ut till andra? Om det är så lätt att hålla om någon annan människas själ genom att bara finns där, varför gör vi då inte det?

Här satt en kille, och berättade om hur han hade sett sig själv under sin tonårstid. Och det absurda var att om jag hade sett honom under samma år så hade jag sett den totala motsatsen! Jag hade nog inte ens vågat prata med honom när jag var i 14 års åldern, för jag hade nog tyckt att han, något äldre, var alldeles för häftig och snygg för att ens börja prata med. Tänk vad nyttigt det vore om man kunde få reda på hur andra ser en, och kunna få se sig själv med andras ögon.

Kanske ser inte andra människor dig på samma sätt som du gör, och kanske ser inte du andra människor på samma sätt som de ser sig själva.

Hur kan en människa se sig själv så destruktivt så man till och med skär sig för att lindra smärtan, och även vara övertygad om att man ses av alla andra på samma sätt. Medan sanningen är den att andra kanske ser på den personen med avund, över dess intelligens, utseende, talang etc. Och kanske inte pratar med personen p.g.a. av svartsjuka, eller p.g.a. blyghet för att personen verkar så okontaktbar, mystisk och/eller instängd?

Jag frågade killen med de stora ärren vad han skulle ha sagt till sig själv om han hade kunnat träffa sitt 15åriga jag. Och han funderade länge, mycket länge, sedan sa han:

Det jag egentligen skulle göra är att bara säga ”hej, hur är det?” Så enkelt kan det vara.

Men kunde jag inte umgås med mig själv, utan bara ge ett råd så skulle jag säga.. gå och prata med någon. Jag vet att det är svårt, för jag vet att du egentligen inte vill söka upp någon, utan att du vill bli sedd, bli bekräftad. Men ibland kanske du skrämmer bort människor, av anledningar du inte förstår eller ens tror på. Så kanske du bör ta kontakt med någon själv, jag vet att du inte anser dig värd något, men det är du! Och innerst inne är ju det enda du egentligen vill, att bli sedd. Så när du har en ljusare stund, om än en liten en, prata med någon.

Men det är inte så enkelt, för hur många gånger får inte folk som skär sig höra att ” gå och prata med skolkuratorn”. Men så enkelt är det inte, det är inte bara att ”gå och prata med..”. Det mår man alldeles för dåligt för, och inte tror man att hon/han kommer att förstå ändå. Men en medmänniska kan faktiskt vara allt som behövs, om det så är mamma, skolkuratorn eller någon annan.

Men är det verkligen så enkelt, kan man hjälpa en människa genom att bara se den? Den här historien fick mig att tänka tillbaka på ett möte som jag hade för något år sedan. Jag stötte då på en tjej som jag gick i parallellklass med vid tillfälle. Och hon sa till mig, från ingenstans: Jag har alltid velat tacka dig Christina, för du räddade min skolgång!

Och jag blev helt paff, och förstod verkligen inte vad hon menade. Sedan förklarade hon: Du såg mig, när ingen annan ens ville prata med mig. Du hälsade alltid när du mötte mig i korridoren och frågade till och med hur det var med mig. Du var den enda som såg mig, och det räddade ofta min dag.

Jag visste faktiskt inte vad jag skulle säga, det kom som en total chock. Visst kommer jag ihåg tjejen i fråga. Jag vet att jag pratade med henne för hon stod alltid ensam, men jag lade ingen större vikt vid det. Men hon minns det för alltid.

Kanske hade samma lilla gest kunnat få min nye väns armar att vara släta och fina, kanske hade det varit ett steg i rätt riktning. Varför har vi så svårt att nå ut till varandra?

Och till alla andra som skär sig, även om det är svårt så är det bästa att prata med någon om det. Man kan tro att ingen bryr sig, ingen ser, men sanningen kan vara den att ingen vågar och att alla tror att man egentligen inte vill prata med någon.

Kanske står det någon där som inte vill något hellre än att prata med just dig, men inte vågar. Precis så som jag nog hade tänkt, om jag sett min nye vän under högstadiet.. jag hade nog, som sagt, tyckt att han var alldeles för häftig och snygg för att prata med. ”Och inte skulle han vilja prata med en yngre liten tjej, som han förmodligen inte ens hade sett”. Först om han en dag hade haft kortärmat på sig så skulle jag ha fått se sanningen..

För det är så enkelt att dölja de sår som man egentligen, innerst inne, allra helst, vill visa hela världen.

Nu kommer lite uppdatering om Projekt Nima :) Projektet håller fortfarande på och vi har fått in en massa fina saker att ge bort till barnen i den ghanesiska slummen Nima!! Och vi, jag och Theodora, är verkligen jätteglada över det!

Men än har vi plats kvar och vi kommer att besöka fler förskolor till hösten!

Och om ni också vill vara med och sprida lite glädje till barn som inte äger något alls så är det bara att höra av sig! Antingen via kommentarer eller så kan ni skriva till: christina.scenbloggen@gmail.com

För mer information om projektet så får ni gärna ta er en titt på:

Projekt Nima

Nu är insamlingen för Projekt Nima igång – Ekens Förskola

Här är några bilder på en del saker som kommit in, vilka snart kommer att börja förbereda sig inför sin långa resa till Ghana:

Kan en bil lära en människa en läxa? Jag skulle spontant säga nej. Men jag är inte längre så säker.. ;)

Vi var nämligen igår ute och körde med en gammal Ford Taunus 17 M 58a, en fin gammal bil :) Tanken var att vi skulle möta upp med några trevliga människor i Norsholm, vilka hade en likadan bil, och fika.

Innan vi skulle köra iväg säger jag: Men är det inte bättre att vi tar med en följebil? Man vet ju aldrig om den bestämmer sig för att stanna.. jag menar hon är ju rätt gammal..

Och fick svaret: neeej då hon går som en klocka, det behöver vi absolut inte.

Men jag envisades och efter att ha målat upp olika scenarion om vad som skulle kunna hända så blev det ändå så att vi tog med en följebil, som jag körde.

Så klädd i ett par tajta, vita, linnebyxor med hög, smal, midja och ett svart figurnära linne, och med utslaget hår, vilket som vanligt lockat sig i stora vågor, hoppade jag in i en Peugeot 607a och började förfölja den gamla damen som tungt rullade på framför mig.

Detta ända till Linköping, där hon, mitt i staden, dessutom strategiskt nog i omkörningsfil, lägger av. Var inte mycket att göra än att mitt i rusningstrafiken sätta på varningsblinkers och springa ut med varningstriangeln. Och konstatera att: tack gode gud att vi tog med följebilen. Den senare fick nu köra om den gamla damen och en bogseringslina installerades mellan de två.

Det gick stabilt och lugnt fram till järnvägsstationen, där var det rött ljus. Vi stod först. Tre filer fulla med bilar, köerna ringlade sig ända bort till rondellen som låg en bra bit längre bort. Sen blir det grönt, vi kör, Taunusen står kvar.

Jodå, bogseringslinan brast, mitt i rusningstrafiken, alla stod.. stilla. Och då menar jag inte bara de som hade ”turen” att stå bakom oss utan även köerna bredvid då de tyckte detta var oerhört rafflande.

Jag springer ut till Taunusen, rafsar åt mig linan som ligger i två delar på gatan och säger: Eh vad gör vi nu. Min far som sitter i bilen säger lugnt: Putta på så kör vi in på stationen.

Jodå, så att eh.. de fåtal karlar som ännu inte ansett haveriet av denna gamla klenod av högsta raffel-nivå, ändrade helt plötsligt åsikt när den 180 cm långa blondinen, med alldeles för tajta byxor , ställer sig med rumpan i vädret och skjuter på sagda bil, som nu långsamt börja rulla framåt. Alla bilarna stod stilla, det hann bli rött igen, det brydde vi oss inte om.. vi rullade på ändå.

Jodå Linköping, jag bjuder på den ;)

Vi lyckas hur som haver få in bilen på en parkeringsplats, och där.. där mina damer och herrar.. testar min fader att återigen snurra runt nyckeln.. och tror ni inte bilhelv. går igång? Jodå, sedan rullade hon på hela vägen till Norsholm i 90 km/timmen.

Det var som att hon tittade på mig och sa: Där fick du, flicksnärta, för att du inte trodde på mig!!

Sensmoralen av detta: underskatta aldrig en gammal dam. Hon må se skröplig och fallfärdig ut på utsidan, men inuti känner hon sig ung, pigg och stark som aldrig förr och vill absolut inte daltas och tramsas med. Respekterar man inte detta kan man få sig en så kallad ”rak höger” när man minst anar det. För att sedan få se gumman köra på i 90 igen, precis som vanligt ;)

Fotograf: Jörgen Schwartz

Det är alltså CJT 169 som är damen i fråga :)