En del telefonsamtal kan förändra hela ens liv, den typen av samtal kan ju såklart se lite olika ut men när de är positiva så är de ju helt underbara.. och ett sådant kom till mig för några dagar sedan :)

Jag var uppe i Mora för att bära möbler samt diverse prylar. Och vid tillfälle så stod jag ute på gården med något som jag tror en gång i tiden var en lampa och funderade på vad som skola göras med den.. egentligen. Men så stördes själva tankeprocessen av att jag hörde min mobil ringa.. jag sprang uppför trappan, dammet yrde.

Jag var tvärsäker på att det var golvläggaren, andfådd svarade jag med mitt namn. Men det var ingen dalmålsklingande mansröst som började diskutera golv och plank som mötte mig, utan en kvinnlig stämma som på stockholmska artigt presenterade sig och lät informera att hon ringde från The Institute for Security and Development Policy (ISDP)

Det visade sig att min praktikansökan hade gått vidare till den allra sista uttagningen. Jag stod helt still, de första sekunderna förstod jag nog inte riktigt att det var sant!

Jag sökte nämligen för ett tag sedan praktikplats hos dem, men trodde faktiskt inte att de skulle höra av sig. Detta pga att de bara tar in en handfull praktikanter per termin (en till varje avdelning) och vid varje tillfälle får in flera hundratals ansökningar.. från hela världen! Som sagt, jag trodde verkligen inte de skulle höra av sig, men nu frågade den trevliga kvinnan om jag skulle kunna komma dit på intervju redan följande måndag!

Och det kunde jag ju såklart, så i måndags stegade jag in genom dörrarna och presenterade mig! De var fantastiskt trevliga och det kändes faktiskt som att själva intervjun gick rätt bra.

Sedan kom då beskedet: Grattis du är utvald! (kan knappt tro det är sant :) )

Så.. i höst ska jag jobba på ISDP och tillhör teamet för organiserad brottslighet!! Är så glad och taggad, det ska bli så fantastiskt kul!!

Detta var i måndags. Men jag åkte till Stockholm redan i lördags då jag i söndags gjorde en plåtning för Elle Frostegard Clothing och hennes latesummer/fall collection tillsammans med modellen Tora Flink.

Fotograf var Björn Hardestam, fotoassistent Daniel J. och makeup + hårstylist Jenny Uhlin.

Det var verkligen fantastiskt kul! Bra väder, grymt location och supertrevliga människor :) Bilder kommer givetvis senare, men bjuder redan nu på några bakom-kulisserna bilder :) (uppdateras när det funkar)

Idag har jag sprungit runt i Rosenbad, blöt likt en dränkt katt. Himlen har nämligen varit helt öppen, hela dagen, i Stockholm!

Men i onsdags hade vi riktig tur med vädret. Jag hade nämligen en fotografering inbokad för en egyptisk fotograf i Hågelby parken, utanför Stockholm, och det regnade absolut hela morgonen. Men precis när vi skulle börja så försvann de tunga, mörka molnen, och solen tittade fram. Dock bara fram till dess vi precis var färdiga, för då återkom de tillsammans med en imponerande mängd regndroppar!

Själva parken visade sig vara fantastiskt vacker, med sin pampiga herrgård, stora blomsterarrangemang, fontäner och fina lusthus.

Fotografen var som sagt från Egypten, vilket gjorde mig glatt överraskad!! Har nämligen varit fascinerad av Egypten och dess historia sedan jag var liten. Så ”stackarn” fick spendera timmar svarandes på frågor om revolutionen, pyramiderna, egyptisk inrikes/utrikespolitik, skolans utlärningsmetoder rörande faraonerna etc. etc. :)

Nu har jag inte bloggat på länge igen.. men är just nu i Stockholm. Var i lördags på Miss Universe Sweden, vilket arrangerades på Berns. Det var riktigt kul, och jag träffade en massa trevliga människor! Det kommer med all säkerhet upp en massa vimmelbilder lite senare här på scenbloggen, då Armand var där och fotograferade :)

Just nu håller the Stockholm International Criminology Symposium på, och självklart har jag varit där och lyssnat! Seminarierna och workshop’erna har varit oerhört intressanta och man känner sig verkligen peppad samt full av energi varje gång man lämnar en seminariesal! Önskar det kunde hålla på en hel vecka :)

Imorgon måste jag dock jobba, har en plåtning inbokad. Men det ska bli kul det med.

Och på tal om plåtningar så fick jag för någon dag sedan lite bilder från Isago Couture, ni kommer kanske ihåg den fotograferingen jag gjorde för en tysk designer i München för några veckor sedan. Här är några av dem:

Nej nu har jag inte uppdaterat på jättelänge och ja, jag skäms! Men har en bra ursäkt, har nämligen avslutat mina universitetsstudier :) Nu var det ju i och för sig några dagar sedan, men sedan har det ju varit så fantastiskt väder och jag har varit ute och njutit av känslan att göra ingenting alls! Är ju alltid väldigt stressigt dagarna innan stora tentor, prov och examen. Tror inte riktigt att jag har förstått att jag faktiskt är klar än eller att allt gått så bra, men det är en otrolig känsla, underbar känsla :)

Igår var vi, jag, en av mina bästa vänner och tillika sambo/kombo, vid namn Per samt Mira, på utflykt. Vi åkte till Häckeberga naturreservat och besökte bl.a. slottet där, åtminstone parken. Mira är ju egentligen en innekatt, och tycker inte om att vara ute, OM hon nu inte får ha sele på sig, för det gör tydligen stor skillnad! Då är det inte bara ”ok” att vara ute, hon tom uppskattar små utflykter.  Varför är ett mysterium.

Hur som haver så tyckte vi det var dags för henne att lufta pälsen lite, nu när det är så fint väder ute, så vi satte oss i bilen och körde iväg.

Att göra en utflykt med en katt är mycket annorlunda mot att göra en utflykt med en hund. En hund hänger gärna med på utflykt genom att slå följe medan man går från plats till plats. En katt däremot slår icke följe, den leder. Således var det Mira som bestämde vart vi skulle gå, samt hur länge vi skulle stanna på respektive plats.

Tillåt mig demonstrera:

Häckeberga slott med park. Vy: fint klippta buskar, blommor och vackra ornament.

Värde att stanna länge och titta på:

Christina och Per: 8/10

Mira: 2/10

Slutsats: en snabb titt sedan iväg till nästa stopp.

Utsikten från bron över till slottet. Vy: sjö med näckrosor.

Värde att stanna länge och titta på:

Christina och Per: 3/10

Mira: 9/10

Slutsats: ett mycket långt, stillastående stopp.

Ja i den stilen fortsatte det, Mira ledde samt bestämde, och vi slog följe, men trevligt var det!

Så, idag var då dagen, dagen då jag lämnade in min masteruppsats! Totalt kaos rådde på statsvetenskapliga institutionen i Lund, alla skulle skriva ut samtidigt och kön till inlämningssalen slingrade sig långt ut i korridoren. Men till slut kom jag in, och efter mig lämnade jag tre, prydliga, ny-utskrivna kopior av mitt verk.

Nu borde man känna ett sådant trivsamt, liksom böljande, lugn sakta sprida sig genom hela ens tillvaro, för efter månader av arbete så är nu uppsatsen inlämnad, färdigskriven och klar. Men icke! Nej nu funderar jag på allt som jag kanske borde haft med.. och, fungerade upplägget? teorin? metoden? åh herre gud kommer verkligen analysen fram så som jag önskar??!! Men jag tror aldrig man blir riktigt nöjd när man gjort ett så stort projekt, det är så mycket man vill få fram så det finns alltid ”kanske jag borde ha”- tankar som spökar efteråt.

Är samtidigt skönt att ha lämnat in den, och idag, efter klockan 12, så tänkte jag för första gången på länge: hm vad ska jag göra idag? Helt plötsligt fanns det inget ”måste” som hängde över en! Men se det lilla ”problemet” äro snart löst, för imorgon publiceras opponerings-schemat ;)

Det är verkligen jättekul när jag får mail eller kommentarer med önskningar om blogginlägg :) Nu har jag fått två kommentarer angående mer information om mitt besök i ett flyktingläger i Ghana. Så nu tänkte jag ta och skriva lite mer om det!

Jag var ju i Ghana i höstas, fick stipendium från universitetet och SIDA att göra min datainsamling (till min masteruppsats) där och i samma veva fick jag praktikplats hos the International Organization for Migration (IOM).

Vid ett tillfälle hörde jag det ryktas om att en person på IOM skulle åka ut till ett flyktingläger, som låg sju timmar bort med bil. Likt en svamp dök jag upp med ett leende och frågan ”får jag följa med?”. Det hade ju absolut ingenting alls med min uppsats att göra, men jag såg det som en fantastisk chans till en ny livserfarenhet, något man kommer bära med sig för resten av livet! Min entusiasm för detta gjorde att jag blev välkommen att få följa med!

Så nästa morgon haltade jag iväg (hade lite dumt nog råkat slita av en stortånagel kvällen innan., i korthet: fastnade, rykte, *avskyvärt krackande ljud*, nageln 80% avsliten, blödde som s****, kunde pga smärta inte gå ut till brunnen och hämta vatten, haltade till köket och hittade dricksvatten och tog handdesinfektion och rengjorde, hittade något att linda runt, försökte sova, nästa dag dolde jag detta så väl som möjligt eftersom jag visste att om de visste så skulle jag inte få följa med, detta då det inte var den bästa resan ur infektionssynpunkt, dessutom skulle de ha tvingat mig att gå till doktorn, vilket jag självklart inte ville, så med ett leende sa jag bara att jag klämt tån lite men det var då ingen fara, envishet är ibland en dygd ;) )

Resan dit var lång och skumpig, men det var inget mot när vi faktiskt kom ut på själva landsbygden, där försvann helt plötsligt vägen och vi åkte på något som mer liknade en gångstig. Det var dock något så fantastiskt vackert överallt, naturen var oslagbar.

Lägret i sig låg verkligen mitt ute i ingenstans på den Ghanesiska landsbygden. Men en absurd sak var att det var något så fantastiskt vackert där det låg, mitt i regnskogen.

Fullt av vackra, stora blommor, palmer, enorma träd, lianer, exotiska fåglar etc. Flyktingarna själva bodde i små hyddor gjorda av bambu, vilket också såg, liksom, trivsamt ut.. om man hade varit på semester och hyddorna inuti varit utrustade med AC , toalett, minibar samt en säng från hästens. Så var ju självklart inte fallet. På ytan såg det ut som ett paradis, men det tog inte många sekunder förrän man såg vilken misär människorna egentligen levde i. I lägret fanns ingenting alls, inga försäljningsställen, inga varor, ingen skola, inget dagis, ingen komfort, bara skrangliga hyddor.

Det största problemet i lägret när jag kom dit var de 5 meter långa ormar som slingrade sig in från regnskogen och åt upp höns och ankor. En av dem hade även försökt attackera en liten bebis. En kille jag pratade med där berättade att hans granne vaknat mitt i natten av att det var något som lät i hyddan och upptäckt att bredvid hans madrass på golvet ringlade en 4,8 meter lång orm.

Sagde orm hade efter sin död blivit fotograferad och uppäten. Medan jag tittade på bilden av den så kändes det lite som att begreppen ”i-landsproblem” och ”u-landsproblem” fick nya dimensioner.

Hur som haver så erbjöd samme kille sig att han visa mig runt lite i lägret.

Först utbröt dock en diskussion kring min tå, som nu var svullen och bandaget totalt nedblodat då jag gett upp kampen i att hålla det vitt och rent hela tiden (var tvungen att byta det minst en gång i halvtimmen). Personalen från IOM, som under bilfärden försökt få mig till läkare, skrattade när några flyktingar med fasa hörde vad jag gjort med tån och storögt tittade på den. Det brukar ju vara tvärtom.. hjälporganisationspersonalen som förfasar sig och flyktingarna som berättar ;) Till slut lyckades jag äntligen övertyga alla om att det INTE var någon fara och att jag INTE skulle få någon infektion av att gå i sandaler i sanden med blodig fot och vi begav oss iväg!

Vi gick runt och tittade, regnskogen omslöt lägret likt väggar på alla sidor och överallt på den stora biten av öppen mark stod bambuskjul.

Men vad som verkligen slog mig var hur tyst det var, vanligtvis sprang folk fram till en, skrek och skrattade och ville prata. Men här var det tyst som i graven. Man såg ibland småbarn, fyra-fem år gamla, som grävde i jorden med stora yxor. Fick förklarat att de letade efter en slags rötter, som man kunde elda med, detta då de inte hade rätten att hugga ner träd. Barnen tittade ibland upp på mig, men ögonen var helt tomma. Nämnas kan att jag inte bara var en ”ny människa” för dem utan också den första ”vita människan” som många av dem hade sett, men det lockade inte fram någon som helst nyfikenhet.

Min vän berättade att de försökte få barnen att leka och vara mer aktiva, men att det var svårt då de helt tappat hoppet och mest bara satt och tittade. Det var otäckt att se tomheten i deras ögon, små barn som hålögt tittade på oss där vi gick.

Många som bodde i lägret hade varit flyktingar i runt 15 år, 15 år utan några rättigheter, utan ett liv, 15 år av väntan. 15 år utan en barndom, inte få leva som tonåring, inte ha ett liv som vuxen. Det är svårt att förstå tycker jag, som att någon skulle komma och ta 15 år från mitt liv, säga till mig att i 15 år får du bara sitta här och vänta!

Det är en mänsklig rättighet att ha en nationalitet, det är till och med internationell lag att alla måste ha en nationalitet. Men om man har en nationalitet, och ens nation på grund av ens etnicitet, religion, politiska åsikt, bostadsort etc. vill förinta inte bara en själv, utan hela ens familj, så man måste fly och istället hamna i någon slags limbo. Har man verkligen en nationalitet då?

Nationalitet är inte bara ett ord på ett papper, det betyder också något. Det betyder att man har rätt till ett liv, ett hem, att kunna äta, gå på stan, gå i skolan, jobba, gå ut och handla, hänga med vänner över en öl, gå till stranden, tjäna pengar, köpa kläder, ta hand om sina barn, ge sina barn ett liv, och bara få friheten att planera inför framtiden!

Dessa människor hade inte det. Och fast att det ibland var svårt att se hur folk ute i slummen och på landsbygden hade det i Ghana så fanns där dock en glädje, ett liv, ett skratt, en framtidsvision. Det var skitigt och rörigt och husen stod ibland på trekvart, men folk såg glädjen i att leva. Men i flyktinglägret var det tyst. Det var renare än på många andra ställen, och grönare. Men folk hade inte mycket att smutsa ner med å andra sidan.

Dock skall nämnas att vore det inte för Ghana som land, som gett dessa människor en plats att vistas på, så hade de ju inte haft någonstans att ens ta vägen. Så Ghana som land är här inte på något sätt att beskylla, tvärtom!

Jag såg nästan inga människor där jag haltade omkring, pratandes med min nye vän, och det enda ljud som ibland hördes, bortsett från fåglar och djur, var det mekaniska huggandet från de småbarn som letade rötter.

Och jag frågade honom: hur många människor bor här?

Han svarade: 1500 ungefär.

Jag sa: va?? Men var är de alla nu??

Han: vad menar du? De är här.

Jag: men eh var? Det är ju folktomt..

Han: oh du menar så, nej men de är här, de flesta är nog i sina hyddor.

Jag: men vad gör folk?

Han: väntar på att tiden ska gå.

Jag: men är det alltid så tyst?

Han: ja, tyvärr.

Efter det kom IOM’s bil körandes mot oss, de letade efter mig. Jag fick redan på att klockan redan var halv sju och att vi inte fick vara i lägret längre. När jag undrade varför fick jag reda på att det fanns en bestämmelse från högre nivå att folk som inte bor i lägret, såsom hjälporganisationer och dylikt, måste lämna det innan klockan 18h00, detta pga att det efter det är för farligt att vistas där.

Så vi fick åka därifrån, det började skymma rejält ute, ormar, krokodiler och dylikt rasslade runt i regnskogens täta djungel, barnen högg inte mer i marken och min nye vän vinkade hejdå. För oss var det för farligt att stanna, var det bestämt, men för honom gällde inte den bestämmelsen, för honom och de andra flyktingarna var det bara en kväll som alla andra.

Jag tror att detta var det jobbigaste jag upplevde i Ghana. Att inte få stanna i ett område där barn bor för att det är för farligt. Och se hur många människor där helt hade tappat hoppet och hur gnistan försvunnit ur deras ögon. Då har man gett upp hela idéen med att leva och det måste vara det hemskaste som kan hända en människa.

Det skulle vara intressant att ta med främlingsfientliga personer till ett sådant läger. För att se huruvida de skulle åka hem igen, sätta sig i sina mjuka soffor, inne i sina röda stugor, med komfort, mat och barn med en framtid, och fortsatt säga: ”vi bör inte ta in flyktingar alls i Sverige, vad ska de hit att göra? Sverige ska vara svenskt! De där människorna hör ändå inte hemma här, de mår för övrigt bäst av att bo i sin egen miljö”.

Har idag suttit och letat källor och fakta till empiri etc. Ett rätt enformigt arbete men efteråt känner man sig så nöjd. Högen av artiklar var som ett berg imorse men nu är de genomarbetade en efter en. Känns som dagen bara rann iväg dock, i en tjock dimma av kaffe, choklad och svarta ord på en vit skärm. Imorgon ska jag sitta och skriva ihop allt som jag hittat idag, analysera, fundera, skriva, dricka lite kaffe och fundera en stund till. Dagen kommer rinna iväg.. men imorgon är imorgon och nu är jag fortfarande nöjd.. högen från imorse finns ej mer :)

Hittade precis några bilder från när jag var i Berlin senast och fotades för en av mina favoritdesigners, text och bilder är tagna från www.blog.albertobruni.com :

Christina Wenngren for isago-couture

Migrationsverket meddelade idag att de makedonska barnen kommer att få permanent uppehållstillstånd i Sverige. Tack gode gud för det!

Jag har följt fallet med de två barn som Migrationsverket nu vill utvisa och blivit rejält upprörd!

Många beslut som Migrationsverket tar är för mig helt obegripliga, och även om jag vet att de faktiskt inte sitter och väljer ut de mest försvarslösa och tragiska fallen för att sedan med glädje kasta ut dem så undrar man faktiskt ibland.

Nu har i alla fall detta underbara verk bestämt sig för att utvisa två små barn, 5 och 9 år gamla, till Makedonien. Barnen är födda där men uppvuxna i Sverige, bor nu på barnhem i Lund och kan bara prata svenska.

Pappan är död. Mamman är psykiskt sjuk och traumatiserad. Hon kan därför inte ta hand om barnen själv varav de sen tre år tillbaka bor på ett barnhem.

Mamman håller sig tydligen gömd för undvika att utvisas men har ändå en nära kontakt med barnen. Nu har dock Migrationsverket bestämt att barnen ska utvisas, bort från sin mamma och till ett land från vilket de fortfarande lider av trauman och där de inte kan språket. För att  bli placerade på ett barnhem där istället. Jag kan dessutom bara tänka mig vad det är för standard på det barnhemmet.

Migrationsverket ser ingen anledning till att barnen ska behöva stanna i Sverige. Barnens läkare verkar dock inte hålla med utan anser att barnens tillstånd, de lider fortfarande av trauman, kommer att förvärras om de måste åka tillbaka. Dessutom kommer de ju att skiljas från sin mamma som, fast hon mår dåligt, är en fast punkt för dem.

Min fråga är dock, hur tänker man egentligen på Migrationsverket?

De har envist kämpat för sin sak, men pga den debatt som uppstod kring det hela så ska nu fallet ändå omprövas. Får Migrationsverket som de vill kommer barnen nästa vecka att hämtas av polis och transporteras till flygplatsen, sättas på ett flyg och åka till ett, för dem, helt främmande land för att tvingas bo på ett barnhem lågt under den standard de är vana med och bli omhändertagna av främmande människor som de inte ens kan prata med.

Bortförda av polis, tvingade bort från allt de håller tryggt, som om de vore brottslingar, 5 och 9 år gamla..

Migrationsverket har hittills hävdat att de med detta beslut inte bestrider Barnkonventionen.

Men säger inte Barnkonventionen att ett barn bara får skiljas från sina föräldrar om det är för barnets eget bästa? Jag kan inte se att detta skulle vara till dessa barns eget bästa, jag undrar i vilken värld Migrationsverket lever!

Jag hoppas nu att de som omprövar fallet har mer hjärta och hjärna.

Spenderar dagarna som vanligt med att skriva på min uppsats. Vilket gör att jag då och då tänker tillbaka på Ghana.. och en sak som verkligen fascinerade mig där var synen på hudfärg.

Jag fick tidigt reda på att många skulle komma att ropa “obruni” efter mig, vilket betyder vit person eller “viting”. Detta var helt normalt och absolut inte rasistiskt. Men även fast jag visste det så kändes det ibland i alla fall fel att bli kallad efter sin hudfärg, det sitter liksom i min svenska ryggrad att man kallar inte folk efter ens hudfärg. Pratade lite om det med två tjejer från Nederländerna, som bodde i närheten av mig, och de kände likadant. Roligt var dock att samma sak gick åt andra hållet, alltså om man ropade “obini” , vilket betyder svart person eller “svarting”, efter folk så vände de sig bara om och sa” ja?” :)

Vid ett tillfälle stötte jag på en riktig kulturkrock, vilket var otroligt intressant. Jag hade tagit ledigt en helg för att åka till en strandresort med nyss nämnda nederländskor. När vi satt nere på stranden så kom en äldre, amerikansk, vit kvinna fram och ville sälja lite smycken. Hon jobbade med någon slags välgörenhet i området. Direkt efter att hon kommit och satt sig hos oss så kom också några Ghanesiska tjejer och killar fram och satte sig bredvid henne. De ville sälja olika sorters frukter och tygstycken till oss.

Men det visade sig snart att de inte riktigt verkade komma överens. Det blev tjafs direkt, och vi var alla rätt fundersamma på vad som egentligen var i görningen, stundom verkade det som att de yngre retade gallfeber på den äldre damen och stundom verkade det som att det var den äldre damen var rätt oförskämd mot de andra. Till slut verkade det mest vara en kombination.

Damen berättade att de brukade kalla henna ”grandma” och att de alltid retade henne  för hennes ålder, vilket gjorde henne ledsen. Så efter ett tag bad jag en av tjejerna att låta henne va, vilket lugnade ner det hela en stund.

Vi började prata om annat istället och när den äldre, vita damen gått så frågade jag en av de svarta kvinnorna vad som var i görningen och fick höra något som verkligen fascinerade mig.

Hon förklarade för mig att hon inte förstod varför den gamla damen så ofta blev  ilsken och oförskämd. Vi tycker verkligen om henne, sa hon, så pass mycket så att vi kallar henne ”grandma”. Sen uppdagades det att de ville visa henne respekt och kärlek genom att kalla henne ”grandma”. Men när vi hade pratat med henne om det så verkade det som att hon tog det som att de tyckte hon var gammal och passé. Vad säger det om våra kulturer egentligen?

Jag förklarade för dem hur det ses att åldras i Amerika och att det i USA inte alls är ett tecken på respekt när man blir kallad ”grandma” av folk som man inte ens är släkt med. De blev alla förvånade av att höra det och förklarade att de hela tiden sagt så för att visa hur mycket de värderar henne. De kunde därför inte förstå varför hon betedde sig så konstigt tillbaka, vilket ledde till onödiga bråk. Kvinnan jag pratade mest med berättade att hon var 30 år gammal och mamma, och att de flesta kallade henne ”mum”. Även fast de var i samma ålder som hon, bara för att hon var en mor och de inte var det. Man visade henne respekt på det sättet, hon hade gått igenom en födsel och blivit mamma, vilket sågs som något fint. De gjorde samma sak för den gamla amerikanskan, fast ännu mer då hon var så mycket äldre.

När jag sa att rynkor är något som folk i väst kämpar mot, tittade hon på mig och sa ”men varför, det visar ju bara att man blivit gammal, vis och aktningsfull?” Ja vad svarar man på det?

Så det som de gjorde av respekt, togs emot som precis tvärtom.

Jag kunde sen inte låta bli att även prata om obruni/obini och precis som alla andra hade gjort, så förklarade de det på samma sätt. Att säga obruni eller obini är bara ett sätt att ta kontakt på. Det anses till och med som ett fint sätt att visa att ”hej jag har uppmärksammat dig”. Jag förklarade vad som skulle hända i Sverige om någon kallade någon annan för svarting eller viting, man kan ju stämma någon för mindre..

Vilket chockade dem, och hon frågade ”varför, jag är ju svart och du är ju vit, varför får man inte säga något så uppenbart rakt ut? Det är ju så!”

Ja.. nej jag förklarade att det bara inte är så i Sverige, alla människor anses vara helt lika. Hon menade att det är klart vi alla är lika, som människor, inne i våra hjärtan, men vi ser ju olika ut, det vore väl tråkigt annars? Men ska man då inte kunna kalla någon vid hudfärg för att visa att man uppmärksammat/sett den individen, använda det som ett sätt att med respekt säga ”jag har sett dig, och jag visar det genom att beskriva dig.”

Jag försökte förklara att vi inte gör så i Sverige, eller i ”väst”. Att man inte kan beskriva folk utifrån deras hudfärg och mena det väl, att man här visar respekt genom att inte låtsas om skillnader. Men ju mer jag pratade ju mer lät det som att vi alla i väst led av en historisk skam, eller kanske en skam över att vi inte klarar av att visa respekt till andra genom att hänvisa till den personens hudfärg. Att vi helt enkelt inte är stora nog att inse att även fast vi ser olika ut, så är vi alla lika inuti och lika mycket värda som individer.

Till sist sa jag att jag önskade vi såg på åldrande och hudfärg på samma sätt som dem, och att de kan skatta sig lyckliga.

Jag menar, det är som två helt olika världar. En värld där det är fult att visa att man åldras, där åldrande är ett tecken på att man är passé och där man inte får låtsas om att man har olika hudfärg. Och en annan värld där åldrande medför respekt och aktning och där olika hudfärg är något naturligt och vackert som man tilltalar varandra med hjälp av.

Vilket väljer du?