Av någon anledning är det hemskt intressant att titta på program om plastikkirurgi… Men jag förstår fortfarande inte hur folk klarar att utsätta sig för den smärtan och är villiga att faktiskt riskera livet för att få större bröst/mindre näsa/färre rynkor. Narkosen och eventuella blödningar är ju livsfarliga!

Jag tycker själv väldigt illa om min näsa, men skulle jag frivilligt genomgå en narkos till för att ”fixa” till den? Tror inte det. No way.

Men vad vet jag. För trots att jag avskyr min näsa så kanske det inte riktigt är ett komplex. Det är väl det som krävs för att folk ska göra operationer som är enbart kosmetiska? Eller?

Kan inte någon som genomgått en plastikoperation förklara varför just du gjorde det? För jag förstår verkligen inte…

Nu kommer vissa tycka att jag är hemsk, men jag och min karl kikade (som vi gör varje år) på Victoria’s Secret Fashion Show och tankarna ”vad händer där?”, ”hur tänkte de nu?” och ”HJÄLP!” väcktes…

Victoria’s Angels har förvisso alltid varit snygga, vältränade tjejer, men vad jag minns så brukade det vara betydligt mycket mer kurvor och former förr, men i år dök den här tjejen upp som en av de nya Änglarna:

Jättesöt i ansiktet och jätteglad på catwalken, men 2 meter lång och ser ut att väga lika mycket som jag (som bara är 166 cm).

Kolla hennes stackars höfter Jag vet mycket väl att det finns tjejer som ser ut såhär helt naturligt, utan att svälta sig eller träna sig halvt till döds, men det här är också modebranschen… En bransch där modeller bl.a. fallit döda ned under pågående show på grund av att de är undernärda.

Känns det då rätt av Victoria’s Secret att gå ifrån sitt tidigare kurviga ideal till detta?

Jag satte kaffet i halsen när jag såg henne i alla fall. Tacka vet jag när Tyra var med då var det hett så det rök om det! Och man slapp förskräcka sig och oroa sig för tjejernas hälsa…

Victoria’s Secret Fashion Show 2001.

Bilden är från LIFE.com som ni ser.

”Banta” har ju typ blivit ett fult ord här i Sverige. ”Gå på diet” är väl aningen bättre, men inte heller det verkar ses på med blida ögon. Vad är grejen? Det man gör gör man ju för att må bättre, men så fort man säger exempelvis ”jag försöker undvika kolhydrater” så får man en massa negativt tillbaka. Skittråkigt. Jag vill ju bara få behålla min normalvikt och inte riskera att gå upp, vilket väl är ett hälsosamt mål om något.

Jag har alltid legat stadigt på 54 kilo sedan jag ”växte färdigt”. Varken mer eller mindre. Tills jag fyllde 20 och flyttade till Uppsala. Uppsala är en trevlig stad, men jag trivdes inte, pluggade helt fel program, längtade hem och saknade min pojkvän något så fruktansvärt. Det kunde gå en hel dag utan att jag fick i mig annat än en burk Coca Cola eller en kopp kaffe. Om jag åt något så var det cheesballz och någon enstaka take-away kinamat eller sushi.

Efter 4 månader i Uppsala vägde jag 49 kilo, var alltså underviktig, mådde skit, blev sjuk hela tiden (kroppen orkade väl inte hålla emot) och ville bara hem, hem, hem. Så jag flyttade hem, skaffade egen lägenhet och började äta mat igen.

2 månader hemma och pang, så vägde jag 58 kilo. Då kände jag att jag behövde se över mina matvanor och börja träna. Inte för att bli smal, utan för att få tillbaka min normalvikt samt få lite struktur på mig själv och mina vanor. Att pendla i vikt är inte nyttigt! Och att låta sig styras så av humöret funkar inte för mig (uppenbarligen).

Så jag började gyma, tränade mycket styrka och lite kondition och såg faktiskt resultat! Målet att återfå min normalvikt utbyttes mot att få några bicepsmuskler att tala om (haha). Men sen började jag jobba och tappade bort allt det där igen. Som jag tidigare nämnt så levde jag bara på snabbnudlar ett tag tillbaka. Gick ned i vikt igen och blev ganska snart sjuk.

Så jag började träna (mest kondition nu till att börja med),  äta enligt GI (till större delen, jag orkar inte följa det till punkt och pricka), äta frukost (vilket jag alltid varit kass på) samt äta mycket mer protein än vad jag gjort tidigare (jag har väldigt lite muskelmassa och ska börja styrketräna nu när jag har nått mitt viktmål).

Nu ligger jag på 54-55 kg igen, känner mig snygg (men det skulle helt klart kännas bättre med lite muskler också) och äter bra. Frukost, lunch, middag plus någon frukt eller annat mellanmål. Slarvar väl någon dag ibland, men överlag har jag faktiskt skött det bra.

Jag vet att många tycker att 54-55 kg är jättelite, men det är vad jag alltid har vägt när jag har ätit normalt. Och då har jag helt normal fettprocent plus ett BMI på 19.6 = normalt. Dock får jag ju inte gå ned ett kilo till! Det är därför jag nu ska börja styrketräna istället för att konditionsträna. Jag har inget emot att väga mer om det är muskler det handlar om.

Jag vet att jag har skrivit mycket om siffror i det här inlägget, men det är för att jag som sagt alltid har vägt 54 kilo och mår inte bra och är missnöjd med mig själv när jag väger mer för det syns direkt och jag känner mig obekväm. Jag passar inte i 58 kilo och mina kläder går inte på (och jag gillar mina kläder, vill inte byta ut dem).

Sen finns det ju brudar som  är hur smexy som helst i större storlekar. Jag menar om jag gick upp 10 kilo och såg ut som Christina Hendricks skulle jag ju inte klaga

Men det gör jag inte för jag lägger inte på mig på överkroppen. Mina armar är lika äckligt smala vare sig jag väger 49 eller 58. Det blir fruktansvärt oproportionerligt. I hate my arms. Så det enda jag kan göra är att träna och lägga lite muskler på dem så de blir lite rundare och mjukare till formen och inte så kantiga och magra som de är nu.

Så, kul grej! Nu ska jag börja försöka gå upp i vikt igen. Men i muskler och inget annat. Kommer fortsätta äta enligt GI, men lägga till extra mycket protein och lite mer fullkornspasta plus byta ut min morgonmüsli mot bovetegröt istället.

Jag kommer aldrig bli någon bodybuilder, såklart Men jag ska försöka öka min stackars futtiga muskelmassa.

Så nej, jag bantar inte. Jag försöker bara hitta en balans och en vana som jag kan hålla, som gör att jag håller mig frisk och mår bra. Som gör att jag känner mig snygg, stark och självsäker. Som ger mig en känsla av tillfredsställelse och tillför lite extra lyckokänslor (träning=endorfiner=HAPPEHFACE!). Som gör att jag sover ordentligt på nätterna (!).

Jag trivdes inte och mådde inte bra när jag vägde 49 kilo. Det var vikten som blev min varningsklocka, som fick mig att inse hur dåligt jag mådde i Uppsala (trots fina vänner där <3). Jag kommer aldrig bli så smal igen!

Så när jag inte äter potatis, ris eller pasta, utan väljer att ta ett extra lass grönsaker eller en extra bit kött istället; balla inte ur. Jag vet vad jag gör! Och jag gör det för min skull, ingen annans.

Och till min älskade sambo: No, I wont loose the butt, I promise!

Love

/S

PS: Jag försöker inte med detta inlägg rättfärdiga ALLA människor som följer dieter, tränar, etc, för alla gör det inte av rätt anledningar, men jag vill understryka att ”följa en diet och träna” inte är detsamma som ”att ha anorexia/förvriden kroppsbild etc”.

Jag kan verkligen koppla till den här låten. Inte som jag är nu, men som jag var i tonåren. Inte för att min mamma någonsin klippte av mig håret mitt i natten (haha), men mina påhitt med både hår och kläder var inte särskilt poppis Var väl mest pappa som tyckte illa om det, dock. Minns när jag hade snaggat ena sidan av huvudet och behöll mitt aslånga på den andra. När pappa fick syn på det sa han: ”Vad är det för jävla idiotfrisyr?”

HAHA! Roligt såhär i efterhand!

Jag gillar fortfarande nästan alla frisyrer som är det minsta udda, men jag kommer nog aldrig snagga mig igen. Nu får det vara långt och ”free”! Det är ju sant som hon sjunger, att man är sitt hår. Det är en så stor del i ens personliga stil så om man blir missnöjd hos frisören kan man ju säkert ödsla tårar på det tillochmed i dag. Det är annat om man råkar köpa en tröja som kanske inte var helt hundra som man ville ha den. Då kan man gömma den i garderoben eller lämna tillbaka eller ge bort. Men håret sitter där det sitter. Det tar tid innan det växer ut och färgar man det i fel färg kan det vara svårt att få det helt bra igen.

Nu är det väl en ytlig tolkning av låtens innebörd såklart, för egentligen handlar den väl om att vara sig själv på alla sätt – inte bara i sin personliga stil, även om den är hemskt viktig.

I stare at my reflection in the mirror:
”Why am I doing this to myself?”
Losing my mind on a tiny error,
I nearly left the real me on the shelf.
No, no, no, no, no…

Brushing my hair, do I look perfect?
I forgot what to do to fit the mold, yeah!
The more I try the less it’s working, yeah
‘Cause everything inside me screams
No, no, no, no, no…

Såg precis att det är en massa reklam här på Scenbloggen om fettsugning med laser… Creepy. Och tråkigt. Jag kan inte säga att jag inte bryr mig om utseende – men jag kan inte heller säga att jag bryr mig så mycket att jag någonsin skulle kunna utföra någon typ av kirurgi (ens med laser) för att ”förbättra” mig själv rent estetiskt.

Jag har gjort vissa förändringar genom åren, visst. Jag är naturligt blond, men har haft både brunt, svart, svart och rött, svart och rött med dreads, och rött hår (i fleeeera olika nyanser). Jag har använt lösögonfransar i mängder (hade det varje dag en gång i tiden) och jag har haft räls för att få finare tänder (samt faktiskt blekt dem ett par gånger).

Men… Den här ständiga hetsen som just nu pågår (det känns som att allt blivit ännu värre på sistone, eller är det bara jag som uppfattat det så?) där man utsätts för 100 reklamannonser varje dag (minst) om bantningspiller, laserbehandlingar, bröstförstoringar, restylane och botox, mirakeldieter, träningsmaskiner som gör jobbet åt dig etc etc… Det gör mig orolig. För både barn och vuxna som ser dem.

Visst, jag växte kanske inte upp med så hälsosamma ideal, själv Barbie och Lara Croft var mina två största kvinnliga ”förebilder” som barn. Men egentligen inte på grund av hur dem såg ut. Självklart önskade jag att jag skulle få se ut som de gjorde när jag blev stor, men… det var inte därför jag tyckte så mycket om de två – utan för att de faktiskt var fantastiskt starka och duktiga kvinnor.

Barbie har ju haft alla jobb i hela världen och hon tar hand om sina småsystrar. Vart är deras föräldrar? Jag har i alla fall aldrig sett skymten av dem… 

Lara Croft är typ världens starkaste, mest atletiska och modigaste kvinna. Vem fan skulle våga ränna runt i underjordiska gångar och halvt raserade tempel och slåss mot allt från små fladdermöss till gigantiska, utomjordiska monster? Hon var ju det coolaste som fanns (och fick mig att drömma om att bli arkelog när jag blev vuxen samt väckte mitt intresse för mytologi och historia).

Vad leker småtjejerna med i dag? Bratz? Jag vet inget om dem, förutom att de ser för hemska ut Enorma huvuden och små, vrålspinkiga kroppar. Vad är deras egenskaper och personligheter? Jag vet inte, därför kan jag kanske inte uttala mig om ifall de är dåliga eller bra förebilder. Men jag växte åtminstone upp med läran om att skönheten finns inuti (Skönheten och Odjuret), och att även om man är en snygg tjej så betyder inte det att man måste vara liten och svag (Lara Croft), utan man kan bli och göra vad man vill (Barbie).

Plus att jag ”lärde” mig att ett par breda höfter är det snyggaste man kan ha som kvinna

Så de leksaker, tv-program och tv-spel som vi som barn har att göra med tror jag inte är så farligt – men alla dessa ständiga annonser/tidningsartiklar/tv-program om hur man ska förbättra och förändra sig själv hitan och ditan… Det tror jag är värre. Faktiskt. För deras budskap kan man aldrig tolka fritt, på sitt eget sätt. De brukar vara väldigt rakt på sak och sällan särskilt inspirerande – utan framkallar istället en känsla av tvång.

Att man måste vara lite smalare, måste ha lite större bröst, måste gå på någon diet för att verka ”hälsosam”.

Ganska destruktivt, om du frågar mig. Bortse från allt sånt strunt och tänk hellre:

”Om jag går en promenad om dagen så kanske jag inte blir sjuk lika ofta.”

”Om jag äter lika mycket grönsaker som pasta så kanske jag inte blir så sötsugen på eftermiddagarna.”

”Om jag börjar äta frukost så kanske jag inte dör av hunger innan lunch.”

”Om jag jag börjar träna ordentligt regelbundet så kanske jag kommer känna mig starkare, snyggare och slippa bli andfådd bara genom att gå uppför trapporna till lägenheten.”

Det är i alla fall så som jag har tänkt nu när jag har lagt om mina kostvanor (bye snabbnudlar och chipsmellanmål!) och börjat träna (vill jag inte gyma så tar jag en promenad istället). Det är inte svårare än så. Det handlar om balans, bara. För om sanningen ska fram så är jag en mycket gladare, piggare och roligare människa om jag äter mindre skräpmat och rör på mig mer. Och det är ju faktiskt det som det handlar om och det som är det viktiga.

Så dissa alla laserbehandlingar, bantingspiller och pulverdieter och hitta istället vanor som passar just dig och dina behov. Som gör dig glad och lycklig och frisk (både fysiskt och psykiskt). För det där med ideal kommer och går – men du och din kropp förblir förhoppningsvis detsamma, fast lite gladare och lyckligare :) (bara du kan strunta i idealen och se hur fin och fantastisk du är!) 

Ibland när jag börjar skriva så kan jag inte sluta… Det vart långt det här…

Love

/S

Jag tänker inte hyckla och säga att jag älskar min kropp till 100% – men jag tänker inte heller klanka ned på den (som många i dag gör mot sina kroppar och sig själva!). Alla kroppar har sina för- och nackdelar, men för det mesta är det nog bara vi själva som ser nackdelarna, eller vad tror ni? Jag har själv flera småsaker (och större saker) som jag stör mig på/skulle vilja förändra med min kropp (kan ha att göra med att jag är världens perfektionist) - men jag älskar den fortfarande!

Celluliterna må störa mig - men samtidigt får de mig att känna mig som en kvinna och inte som en flicka längre.

Mina ben må vara korta och tjocka – men de är starka och uthålliga (ja, faktiskt).

Mina armar må vara det spinkigaste som suttit på en människa med fullt normalt BMI – men de är långa och låter mig nå till ställen jag annars inte hade nått.

Min näsa må ha en knöl som är vrålful i vissa vinklar – men… Ja, detta är väl det värsta då; jag avskyr fortfarande min näsa… MEN, jag skulle inte lägga mig under kniven för det (även om tanken har slagit mig förr, så vem vet det kan ju ändra sig). Det är ju MIN näsa, trots allt…

Jag har i alla fall fina händer, små fötter och en figur to die for (haha, får man säga så eller blir folk arga på mig då?). Sen att jag gärna skulle svarva till mig lite extra och få bort fettlagret på magen som gömmer mina stackars magmuskler och tajta till röven lite är ju en annan sak.

Jag är i grund och botten nöjd med min figur (tack, mormor!) även om jag vissa dagar verkligen, verkligen önskar mig längre ben och en mindre näsa! Men sådana dagar har väl de flesta, vad jag har förstått? Det viktiga är att man älskar sig själv för den man är och att man gör detsamma med sin kropp!

Här kommer en person att låta sig inspireras av, en sjukt skön tjej Hon gjorde mig sjukt glad och jag hoppas att hon gör detsamma för er! Spread the message!

Och för er som behöver extra pepp (eller bara en påminnelse om att vi alla är skapta olika) kika in på Body Palace och låt er imponeras av alla vackra och modiga människor som visar upp sig där!

Spread the message!

Love

/S