Slutet är här.
Allting gott har också ett slut. Året var 2007 och jag bestämde mig för att göra något nytt, en sak som inte många hade upptäckt vid den här tiden. Blogg. Jag, tillsammans med min kusin Björn, satt igång med vår första blogg som inte alls hade många läsare eller kommentarer. Vi skrev mest för oss själva och hade ett namn som säkerligen ingen kunde komma ihåg men det tänkte vi inte på då. För hur lätt är namnet ”bmaberg.blogg.se” egentligen? Ni hör ju själva att det inte var en sida som många mindes adressen till, men vi kämpade på ändå. Tekniken var inte den bästa på bloggen trots detta gjorde vi vårt bästa. Bilderna vi hade på bloggen höll inte heller någon högre klass. Med en enkel digitalkamera la vi ut lite bilder då och då. Texterna vi skrev då var verkligen inte heller någon högre klass på, hade varit konstigt om det var så för vad hade vi då att utveckla? Ingenting.
Tiden gick och min kusin tröttnade på att blogga, men jag tog ett steg vidare. Bestämde mig för att utveckla allt till en helt egen sida och kom på namnet ”slipsens”. Egentligen ville jag ha namnet ”slipsen.se” men eftersom någon annan hade det fick jag köra på med s på slutet. Sagt och gjort. 2008 gav jag det en nystart genom att också göra en lite reklamfilm.
Nu skulle min blogg ta rejäla steg ut i stora världen var tanken, riktigt så blev det inte denna gång. Projekten på bloggen avlöste varandra. Slipsen-tipsar blev till slipsens-live som resulterade i en panel. Allting växte till något helt annat än att kretsa kring bara mitt liv och vad jag ägnade mig åt på dagarna. Plötsligt var jag inte ensam om att skriva på slipsens utan familjen växte med hjälp av fantastiska gästbloggare. Vi gjorde utbyten där jag skrev hos dem medan de skrev hos mig, och det gick riktigt bra allting. Under en period var jag bland de mest aktiva på blogg.se vilket var riktigt stort för mig. Att gå från hundratals läsare till tusentals läsare var ett stort steg. Äntligen hade allt slit gett resultat. Jag fick till de där intervjuerna som innan bara var drömmar, även om texterna inte blev så bra som man kan hoppas på. Hela tiden har det varit en utveckling för mig, något jag i dag är glad för. Resan har varit lång och underbar.
Alla personer som jag lärt känna via bloggen, fantastiska människor som har blivit till mina vänner. Personer som jag pratat med dagligen via kommentarer. De har följt min blogg och jag deras på det sättet har vi lärt känna varandra och blivit till en stor grupp, ett stort nätverk. Slipsen-familjen som växte från att vara jag, Eleonore och Kalle till något mycket större. Alla de som varit med i slipsens på något sätt antingen i form av intervjuer eller panelen. Det har hänt mycket under dessa år.
2011 bestämde jag mig för att byta portal till Scenbloggen. Nu hade bloggen alltmer övergått till att vara ett magasin. Bytet blev till en liten nystart. Men det blev aldrig riktigt som jag hade tänkt mig innan. Målet var inställt på att växa i och med bytet men allt blev annorlunda. Även om jag fick ett lyft med innehållet tappade jag lite läsare, något som länge varit målet att öka något jag inte ska ljuga om. Samtidigt har målet varit att skapa en plattform där det finns något för alla och det har jag faktiskt lyckats med.
Alla fina ord som kommit från er läsare via kommentarer har gått rakt in i mitt hjärta, men störst av allt var när en kille på krogen kom fram till mig och sa ”din blogg är helt grym. Jag läser den varje dag”. Stoltheten jag kände där och då är svår att beskriva. För mig har det också varit viktigt att visa att det här med bloggande inte bara en sak som tjejer ägnar sig åt, tvärtom. Senaste året har också fler och fler killar börjat använda sig av detta verktyg till att uttrycka sig på olika sätt.
Redan för över ett år sedan var tanken att jag skulle sluta att skriva, det var mitt nyårslöfte, men som andra löften kunde jag inte hålla det. Istället gjorde jag om min blogg till ett magasin med olika fasta inslag för att bygga en trygghet för läsarna. Och det har varit en helt underbar process att jobba med. Hela tiden hitta nya personer att göra intervjuer med, ge personer chansen att uttrycka sig i text och få andra att växa. Det blev mitt motto i slutet av tiden med slipsens. Kan se tillbaka på hur jag fick med faster Gunhild på detta, men hon är bara en av flera som jag gett chansen. Att Gunhild länge var motståndare till att skriva på blogg grunda sig också om en fördom mot bloggande, det är något ”unga” ägnar sig åt. Men vem säger att det är så? Ingen. Utan det är en fördom vi har. Där lyckades jag ta hål på den bubblan också. Nöjd? Ja.
Men så kommer man till en punkt där allting tar slut.
Maj 2012. Slipsens har vuxit till något stort som många känner till. Läsare har kommit och gått. Mitt skrivande har utvecklats, men tiden för att blogga har börjat sina ut i andra projekt och bloggandet har blivit till ett ”måste” istället för något roligt. Sedan den dagen allt började 2007, fem år, har jag varje dag tänkt i blogg där jag hela tiden ska ha något att skriva. En tankeprocess som tar mycket på krafterna. Och jag vet, en lösning skulle vara att dra ner på bloggandet men eftersom jag är en person som vill göra det fullt ut eller inte alls blir detta en lösning. Man kan se det som en liten paus om man vill för jag kommer säkerligen tillbaka någon gång, men det är också slutet.
Tack till alla er som följt min blogg under alla dessa år, ni som hjälpt till att bygga slipsens till vad det blivit. Även om det tar slut här kommer jag säkerligen fortsätta med andra intressanta projekt.
Minns ni detta?






Senaste kommentarer