Att fotbollen dras med problem med avbrutna matcher och andra problem har vi kunnat läsa om i tidningarna under denna säsong. Men är verkligen fotbollen på väg att dö? Om vi frågar veckans intervjuperson Pernilla Olsson är svaret nej, jag är också beredd att hålla med. Denna vecka har jag pratat med henne. Pernilla är en av skribenterna på Hammarbys sida på svenska fans. Vi hann prata om hennes stora intresse för fotboll, varför det blev Hammarby och hur hon ser på frågan med problem fotbollen dras med.

Pernilla Olsson, börja med att berätta lite om dig själv?
–  Hm, det finns inte så mycket att förtälja. Medelålders tant med osunt stor passion för fotboll? Jag bor och arbetar i Stockholm. Jobbar som lärare på en skola i Bromma, ett arbete jag stormtrivs med. Är dock inte uppvuxen inne i stan utan långt ut på landet. Även om jag inte längre bor kvar på Munsö så är det en jätteviktig plats för mig. Där tankar jag ny energi när jag behöver. Jag älskar Stockholm men jag behöver det där lugna, tysta ibland.

Har du alltid haft ett stort intresse för fotboll?
– Jag spelade fotboll när jag var ung, dock helt jävla talanglös. Började döma en del fotboll som femtonåring och nådde väl halvhyfsat högt i seriesystemet. Jag tränade ett flicklag under flera år och fick därefter en för frågan av laget om jag ville ta över tränarsysslan för det lokala herrlaget, något jag höll på med i fem-sex år. Vi höll till i de lägsta Stockholms serierna och var egentligen rätt talanglösa där också, men det var väldigt roliga år.  Så, svaret är nog ja. Jag har alltid gillat fotboll och det har varit en stor del av mitt liv. Numera tränar jag inget lag utan är bara supporter.

Hur kom det sig att du började skriva för Hammarby på Svenska Fans?
– Jag erbjöd mina tjänster när ordinarie redaktion aviserade att de skulle sluta. Det var helt enkelt ett upprop på sidan och jag blev peppad av dåvarande redaktör att hoppa på. Innan dess hade jag skrivit några få träningsrapporter under 2002 då jag mer frekvent började hänga på Årsta IP.

Vad skulle du säga är det bästa med att skriva för Bajen?
– För mig är det alla sköna människor jag lärt känna under resans gång. Några av de som jag lärt känna där vid plankanten på Årsta är numera mina bästa vänner. Kärleken till Hammarby är stor och jag känner att det egentligen enda jag kan bidra med är att sätta ord på mina betraktelser. Så, känslan av att känna att jag – om än på ett väldigt ringa sätt – bidrar är en skön känsla. Dessutom känns det angeläget att vara med och beskriva tiden. Drivkraften för mig har hela tiden varit att människor långt fram i tiden ska kunna läsa om hur det var då. Ett slags tidsdokument som, vem vet, kanske blir viktigt för framtidens supportrar.

Vad var det som gjorde att du föll för Hammarby?
– Flera olika faktorer. Mina föräldrar är uppvuxna i söderort. Farsan är från Aspudden och bajare. Inte lika hängiven som jag kanske, men absolut intresserad. Dessutom är min egen moderklubb grönvit. Så det var liksom en klockren kombination för mig. Färgerna och pappas goda vitsord.

Dina texter blir ofta väldigt hyllade. Var kommer ditt fantastiska sätt att skriva på? Alltid tyckt om att skriva texter och artiklar?
– Fantastiska sätt? Njae, det där håller jag inte med om. Jag tycker inte jag skriver bättre än någon annan. Jag gillade att skriva under hela min skoltid ända fram till gymnasiet. Då hade jag en svensklärare som tyckte jag var fullkomligt oduglig på att uttrycka mig i skrift. Han dödade mycket av mitt intresse och självförtroende där. Jag närde en dröm om att bli journalist innan jag började på gymnasiet men den drömmen tog han effektivt död på. Jag blev lärare istället. Haha, kanske också det för att bevisa att man kan göra på ett helt annat sätt än det sätt han gjorde på. Jag är väl medveten om att mina texter innehåller både syftningsfel och grammatiska fel, men jag skriver på känsla och jag skriver fort. En matchrapport ska publiceras så fort som möjligt efter match och jag har inte alls tålamodet att arbeta med mina texter. Kanske har jag en hyfsad förmåga på att beskriva känslor och att läsaren kan känna närvaro i mina texter. Åtminstone är det sådan feedback jag fått av läsare genom åren men jag kan dessvärre inte säga att det är någon speciell plan jag har. Jag skriver helt enkelt så som jag upplever saker.

Pernilla fortsätter:
– Jag är till exempel en rätt usel krönikör. Jag skriver helst om upplevda saker, en match eller en intervju. Jag är fortfarande lite osäker på att uttrycka mitt tyckande. Där har jag ett stort utvecklingsområde.

Är krönikor något du vill försöka dig på i framtiden?
– Kanske. Jag vet inte riktigt om jag har en direkt plan för min framtid. Jag fortsätter gärna att skriva men känner att jag är trögstartat i motvinden som blåser nu. Det är så jävla tråkigt att skriva om förluster, styrelsekaos, tränarkaruseller och tomma plånböcker.

Under det gångna året har svensk fotboll dragits med problem med avbrutna matcher, vad är din åsikt kring detta?
– Oj, om det här har jag mycket åsikter! Jag kämpar hårt för att försöka belysa allt det fantastiska som finns i supporterkulturen. Jag är så otroligt trött på hur media väljer – och då menar jag verkligen väljer – att utmåla oss supportrar som samhällets stora avskum. Rubriker som ”här dör fotbollen” är det värsta jag vet. Jag blir fysiskt illamående. Ja, det finns problem inom fotbollen men de finns på andra platser också. Matcher blir avbrutna och det är helsidor i kvällspressen medan en valfri festival dras med betydligt värre brott och om det skrivs inget. Jag önskar att svensk fotboll skulle välja en väg där man samarbetar med klubbarna istället för som nu motarbetar. Att det råder andra regler och rättsinstanser för fotbollsarrangemang än gällande svensk lagstiftning är för mig en gåta. Svenska fotbollförbundet känns stundtals som att de sitter på en stor tombola-låda och drar lott i sina beslut. Det vidrigaste av allt är att jag stundtals känner det som att de inte vill ha oss där. Att de helst skulle se svensk fotboll utan aktiva supportrar. Det skrämmer mig enormt.

Hon fortsätter:

– För att vara tydlig; det finns problem och de är klubbarna väl medvetna om och jobbar stenhårt för att komma till rätta med dem. Stötta det arbetet, det är min klara åsikt. Belys det faktum att de allra, allra flesta som går på fotboll är ytterst skötsamma och bidrar till en fantastisk inramning. Jag önskar en mer nykter hantering av frågan av samtliga inblandade. Framförallt önskar jag att de som sitter inne på kunskaper och expertis ska lyssnas på. Dessa människor finns inte i Solna på fotbollförbundet utan de finns ute i klubbarna. Media bör också genomföra en oerhörd självrannsakan för de väljer konstant att skriva om svensk fotboll i svarta krigsrubriker. Det gör mig direkt förbannad.

Vilka förändringar skulle du vilja se för att motverka våldet på läktaren?
– Jag tycker att jag väldigt sällan ser något våld på läktarplats. Tycker det är oerhört lugnt inne på arenorna. Jag tror att det finns många som är bättre än jag på att komma med konkreta idéer för att göra säkerheten ännu bättre. Helt klart är att jag röstar för dialog. Prata med varandra. Är så evinnerligt trött på fotbollsförbundets lama hantering med tombola-lottning i beslutsfattandet, tandlösa böter som drabbar fel part eller bisarra säkerhetskontroller som åläggs klubbarna (som i Åtvidaberg senast) som då är bevisat verkningslösa. Det är i alla fall inte rätt väg att gå så som förbundet valt att hantera det hela just nu. Dialog är lösningen och jag vet att det finns vettiga människor både i klubbledningar och i supporterleden som absolut kan tänka sig att ta den dialogen. Det känns däremot som att fotbollförbundet inte alls är särskilt intresserade av samverkan.

En av dina texter, om Pontus, fick varmt bemötande. Hur känns det att få sina texter uppskattade på detta sätt från läsare och supportrar runt om i Sverige?
– Där har du ju det jag menar. Det finns så otroligt många exempel på fantastiska historier som borde lyftas fram! Jag fick chansen att träffa Pontus och skriva hans historia. Det är absolut den enskilt mest angelägna text jag skrivit och självklart är jag glad över den respons som den fått. Det gläder mig enormt att Pontus själv tyckte om texten och att andra som var med den kvällen också givit mig feedback på att texten är bra. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte brydde mig om vad människor tycker. Att få klappar på axeln, sms och uppmuntrande ord är ju den betalning jag har att se fram emot. Nu är det inte så att jag skriver för att få bekräftelse men självklart blir jag jätteglad när för mig okända människor kommer fram och tycker om det jag gör.

Har du kontakt med Pontus fortfarande? Och hur är det med honom?
– Jag har inte direkt kontakt med Pontus. Jag sprang på honom i Degerfors nu i helgen och han såg ut att må bra.

Hur mycket tid skulle du säga att du lägger på att skriva för Hammarby?
– Jag vet faktiskt inte. Jag skrev mer för ett par år sen än vad jag gör idag. Däremot tittar jag på mer Hammarby idag än för ett par år sen. Jag ser mycket juniormatcher, HTFF och då A-laget men skriver inte om allt. Ska jag vara ärlig så är det så jäkla trist att skriva om matcher som det går dåligt i. Det är så ofantligt mycket roligare att skriva när det går bra. Jag har svårt att säga i tid hur mycket jag lägger ner på Bajen, men det är inte jättemycket. Jag vet många som gör ofantligt många fler timmar än jag i det tysta.  Frågar du mina vänner som inte är fotbollsintresserade så tycker de att jag är smått sinnessjuk som ränner runt på träningar, matcher och möten. Men som sagt; i jämförelse med de som verkligen är fanatiska så är mina timmar få.

Bortsett från fotbollen, vad intresserar du dig av?
– Det där är en hemsk fråga för det blir så himla tydligt att jag inte har så många fler intressen. Fotbollen är min passion. Jag älskar fotboll i allmänhet och Hammarby i synnerhet. Jag väljer lätt att se en juniormatch framför att gå på shoppingtur i valfritt centrum alla dagar i veckan. Mina vänner är enormt viktiga för mig. Tack och lov delar jag mitt stora intresse för fotbollen med många av mina närmaste vänner vilket gör att man kan kombinera. Sen måste jag väl erkänna att jag tycker väldigt mycket om mitt arbete. Jag jobbar nog egentligen lite för mycket men det krävs nästan om man ska göra ett bra arbete som lärare. Och det vill jag. Dessutom är det lätt att plöja ner timmar när det är så förbannat skoj.

Hur hinner du med ditt jobb och så mycket fotboll?
– Det gäller att fylla dygnets timmar med så mycket som möjligt av sådant man får energi av. Jag gillar mitt jobb men det är ju inte min passion. Jag mår bra när jag får kolla på fotboll med goda vänner. Därför prioriterar jag att göra det. Nu ska jag villigt erkänna att just de senaste två säsongerna har det inte varit särskilt lustfyllt att följa A-lagets framfart. Förutom då förra årets cupäventyr som var magiskt.