Jag la mig ner och kände skulderbladen lätt trycka mot bäddmadrassen.

Jag var inte ens trött. Och min sambo låg på andra sidan mina andetag
tröttare än alla andra på jorden. Det är inte första gången, jag är för pigg
och väcker hon som sover. Mitt i mitt onda handlande kom känslan som ett tvång,
jag måste säga det. Och medan jag drömt med öppna ögon var det lika
klart som jag hade tänkt på det i hela mitt liv.

”Älskling jag vill åka till Amerika”. Med sin trötta röst fick hon lyssna
på mina natttankar. Och utanför sover vartenda jävla själ.
Flygtiden till usa är kanske tio timmar. Sedan flera år tillbaka lider jag av svår flygrädsla.
Jag får sån dödsångest. Jag får såna psykiska plågor att jag några dagar innan får sån
lidande kramp i kroppen att jag förbereder mig för mina sista timmar i livet.
Jag hatar flygplan.
Jag hatar den känslan.
Och jag hatar drömmen om Amerika.

Jag kommer aldrig att ta mig dit. Så länge jag inte blir en sent emgrerande
svensk via sjövägen och månader av tjänstelediga resvägar på ett gammalt träskepp.
Jag antar att det aldrig blir så. Nu är det svårt med 50 minuter mellan Kalmar och Stockholm.
På tio timmar hinner jag, om inte planet kraschar, lida så pass psykiskt att jag tar livet av mig i luften.

Hur ska jag fortsätta drömma om Amerika?