Ett stelfruset hjärta. Hårt, kallt, kantigt. Ungefär som en januarikväll, en sådan kväll då alla drar ner mössan lite extra över öronen och går hem tidigt för mörkret och kylan är outhärdlig. Lite så är mitt hjärta, inte oförmöget att älska men likt förbannat för kallt för att orka.

Och sen blöder det lite till för varje steg av de där femhundra metrarna jag småspringer till bussen på hal asfalt 08.47 och för varje sekund jag måste sitta på tåget bland alla stressade, upptagna människor och känna mig ensammast i världen. Hur man nu kan känna sig ensam mitt bland all trängsel och med en iphone som vibrerar av sms varje minut. Men med ett hjärta som motsvarar årstiden bättre än januari självt är det svårt att känna sig delaktig, men jag ler och låtsas att jag gör det ändå, lite som för att visa att jag är fucked up men det är okej.

Går på samma adresser som alla dagar förut och känner mig fortfarande inte så hel som alla andra är bland snö och minus sju så händerna blir röda av kyla. Går förbi samma snöhög som blir högre och högre för varje dag, ser fler barn som har snöbollskrig, fler vuxna som försöker undvika; inte se snön, inte se snön, snart sommar, snart semester, snart charter och camping och ullared. Och jag som bleknar bort i takt med att minusgraderna kryper högre och högre.

Som i ett vakum upprepar jag det är lugnt, det är lugnt så fort någon frågar hur det är, varför jag inte ler, varför jag inte är glad för att det snöar. Jag har för länge sen gett upp kriget mot mitt förfrusna hjärta som inte riktigt kan slå men inte heller sluta, så jag fortsätter existera utan att riktigt veta hur. I väntan på en utsträckt hand fortsätter jag gå förbi samma postlådor och samma snöhögar, försöker hinna någonstans innan det mörknar men fastnar på vägen, vilse i själen.

Skör och trasig, apatiskt och liten, men ändå jätteokej. För trots att mitt hjärta blir till is redan i oktober och smärtan när det mörknar ibland är olidlig så är jag okej. Jag tror det kallas att bli van.

Skrivet av Therese