”Det är inte dig det är fel på, det är mig”

”Jag är säker på att du kommer träffa någon”

”Du är fin och allt men jag vill bara vara vän med dig”

HUR MÅNGA GÅNGER får man höra dessa ord som inte betyder någonting utan bara är fina formuleringar? Frågan går ju inte svara på men det är alltid lika tråkigt att höra de där orden när man tror att allt rullar på, så plötsligt faller allting ner. Alla de där orden man sagt till varandra tidigare som var fina med ord om kärlek betydde egentligen ingenting. Efter att båda tänkt igenom, eller motsatta parten, funderat och upptäckt att det inte är som man trodde från början. De där känslorna finns inte där längre eller så har allting gått för fort. Då kommer de där orden fram. Eller när man har varit tillsammans i flera år och det börjar bli dags att gå skilda vägar.

För ärligt talat. Finns det några bra ord att använda när det kommer till detta problem? Jag tvivlar på det faktiskt.

DAGARNA GÅR VERKLIGEN UPP OCH NER NUMERA. Då menar jag inte humörmässigt utan mer om vad som händer varje dag. För att ta gårdagen som exempel där jag först var ute med sopåkaren fram till lunch. Eftermiddagen spenderades i skolan med att ha genomgång med klassen och kvällen avslutades med träning och middag med Louise och Emma. I går var det också min tur att bjuda på mat så det fick bli ost och skinkpaj. Bäst av allt var att de faktiskt blev riktigt imponerade av mina kunskaper i köket, men ännu har de inte fått smaka på mina bästa maträtter. Vad är det man brukar säga den som väntar på något gott…

Dagen har också varit händelserik. Suttit med reportaget som nu äntligen är klart, redigerat lite bilder. Eller ska vara ärlig har bara hjälpt till lite då Linda redigerat de flesta bilder. Sedan blev det även att hjälpa de andra i klassen med sina texter, alltså korrläsa lite så vi kan börja med redigeringen direkt under morgondagen. Och i kväll hann jag med ett nytt träningspass med klassen. Tyvärr var vi inte lika många som vi brukar men jag körde på ändå. Skönt pass!

Som ni märker är jag dålig på att svara på era kommentarer, men jag har fullt upp hela tiden. Får ta det när jag har tiden men ni ska veta att jag blir glad när ni slänger iväg en kommentar. Det tackar jag för. Nu blir det lite mat sedan tv och sova. 

FÖRLÅT OM JAG ÄR lite seg med att svara på era kommentarer. Men denna vecka är det mycket att göra, precis som varje vecka med E-nytt, och under dagen sitter jag med mitt och Lindas reportage som ska vara klart senast torsdag morgon. Känns lite jobbigt att det inte är klart än, gillar att vara klara med allt i hyfsad tid men denna vecka blir det inte så. Om ni undrar vad vårt reportage handlar om så kan jag berätta att vi har provat på ett jobb, sopåkare. Under hela tisdagen var vi med Stefan i sopbilen för att se hur hans jobb går till och jag måste erkänna att det var riktigt spännande att prova på det jobbet. Visst kan det låta som ett smutsigt jobb men jag tyckte det verkade som ett intressant jobb. En fördel med att vara journalist är att man får lära sig väldigt mycket och prova på massa olika saker.

Att få prova på någon annans jobb är något som jag skulle vilja göra fler gånger, nästa gång kanske det blir att följa med en heltidsfiskare eller något sånt. Eller något helt annat. Vi får se vad det blir helt enkelt. Samtidigt som det är kul att vara ute och prova på dessa jobb är det svårt att få ihop reportaget till något riktigt bra, men vi ska se till att få ihop detta oavsett hur långt tid det kommer att ta.

Stefan såg nöjd ut av att ha lite sällskap med sig under dagen.

Hårt arbetande journalist.

SOM NI SÄKERT VET bor jag i ett kollektiv på Kaggeholm. Helt fantastiska människor som jag bor med, men egentligen har inte det här någonting med det jag tänkt på. Ni vet också att jag brukar skriva texter, dikter och små noveller här på bloggen. Ibland är de väldigt utlämnande texter som jag bara lägger ut på bloggen utan att blinka. Men så kom jag tänka på en sak. Min tanke uppstod när jag skulle visa en av mina texter för en av de jag bor med. En nervositet uppstod. Jag kunde inte sitta kvar bredvid henne under tiden som hon läste. Kunde inte förstå varför det blev så, för det är ju många fler som läser texterna som läggs ut på bloggen, men det är svårt att ta in.

Ni som läser min blogg är inga som jag ser fysiskt som jag gör med min rumskompis, därför blir det mer nervöst att se personens reaktioner.

När jag nu tänker på det ett varv till har nog också att göra med något helt annat, om hon jag bor med skulle ha åsikter om min text känns det mer än om någon kommenterar här på bloggen. Denna gång hade hon bara positivt att säga, med några småfel som går att ändra på, samtidigt lärde jag mig mycket av att bara visa min text för henne. Men det finns fortfarande en rädsla för att göra det.

Träning! Idag blev det ett hårt intervallpass. För att hålla bra fart blev det på löpband. Och för första gången på länge drog jag på mig syra. Vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken. Men en sak är säker, hårt pass blev det.

Nu bär det hem igen för att bjuda Emma och Louise på middag.

JAG BORDE EGENTLIGEN inte lägga mycket tid på saker som gör mig riktigt arg, och det är dessutom larviga saker. Ta som häromdagen när jag satt och spelade Fifa utan att lyckas vinna en enda gång, en frustration uppstår hos mig. En irritation över att det inte går att vinna oavsett vad. Och det värsta av allt – den där irritation går inte över bara för att jag stänger av spelet. Något som går att skratta bort, men några av er känner säkert igen er i situationen. Man vill bara bevisa för sig själv att det ska gå till vilket pris som helst. Men så går det dåligt igen.

Ingen viktig sak i livet men för mig är det viktigt. Envisheten gör sig påmind och jag blir nästan rädd för mig själv. Kan se hur min arm slår in i en vägg, och nu ljuger jag inte, med ren ilska slår jag min hand i väggen. Fyller det någon mening? Nej, absolut inte utan istället får jag bara ont. Inget bra för någon. Vad beror detta på egentligen? Att jag inte är någon bra förlorare utan en riktigt usel förlorare som inte klarar av att förlora i någonting. Hur översätter jag det till andra sammanhang egentligen?

Tänk om den där envisheten kunde hjälpa mig också.

Det finns några saker som kan få mig riktigt upprörd och frustrerad över hur folk uttrycker sig. Eller hur vissa dömer ut människor utan att ens ha träffat personen, men det som är allra värst är att göra sig rolig på någon annans bekostnad. Häromdagen råkade jag ut för detta. Som ni vet skrev jag om Christer Lindarws avsnitt i Stjärnorna på slottet för en tid sedan, ett gripande och bra avsnitt om ni frågar mig. Men det verkar inte vara alla som tycker likadant. Jag pratade om programmet i ett sällskap för några dagar sedan och plötsligt vräker någon ut sig följande ord:

”Det är ju lite väl mycket fjollvarning över honom.”

Något som kanske stämmer, men det jag blir upprörd över är sättet som personen uttrycker detta. Bara för att vi är ett gäng killar som diskuterar saken ska det liksom höra till att någon uttrycker sig på detta sätt, men det är inte alls okej. Feg som jag är sätter jag mig inte emot detta, vill inte vara den som sätter mig emot resten av gruppen. Samtidigt märker jag av att flera av de andra i gruppen reagerar på det han säger, bara genom deras tystnad får jag en känsla av att även de tycker att detta inte är okej. Istället för att vara tyst fortsätter personen i fråga sin utläggning.

”Tycker det är lite väl äckligt med det där, usch en bög är vad han är”

Ungefär så uttrycker sig personen. Och jag blir nästan mörkrädd över sättet han säger det på, hur kan han sitta och vara så dryg, kaxig och bara allmänt störig? I samma ögonblick får jag en annan tanke, detta är inte alls ovanligt. Jag är på en plats där majoriteten är män, en plats där det finns någon förväntning på att du ska agera macho i varje situation. Detta är hans sätt att växa i gruppsamhörighet, men för min del blir det bara motsatt effekt. Har svårt att ta personen på allvar efter detta. Visst går det ta hans ord som ett skämt, men sättet han säger det på säger något annat. Lite bakåtlutad med ett leende där snusen kikar fram.

Jag menar verkligen inte att hänga ut denna person, men min tanke är när vi får se en förändring. Är det så konstigt egentligen att många tjejer får en dålig bild av killar, de har ju många gånger rätt. Tjejer är inte dumma de kan ofta läsa av vad killar är för typer och i detta fall är jag säker på att de direkt skulle märka vilken person det här är. En som vill agera rätt i gruppen genom att uttrycka sig nedlåtande mot killar med ”fjollvarning”. Samtidigt är jag medveten om att jag ligger i det där landet, risken är stor att han skulle kalla mig för ”fjolla” bara för att jag gillar typiska tjejsaker som att blogga och shoppa, två av mina stora intressen. Men det är inget jag är orolig för. Om någon skulle kalla mig för att ha ”lite för mycket fjollvarning över mig” skulle jag istället skita i det. Men att det fortfarande finns människor som uttrycker sig så är skrämmande. När ska vi få se en förändring på detta?

KLOCKAN ÄR BARA KVART ÖVER FEM när jag nu sitter och äter frukost. I dag har jag ett uppdrag at genomföra, att göra ett reportage för kommande E-nytt. Tillsammans med Linda, en klasskompis, ska jag prova på jobbet som sopåkare. Därför var vi också tvungna att kliva upp tidigt för redan klockan fem i sex ska vi möta upp Stefan, det är honom vi ska åka med under dagen. Under 5-6 timmar ska vi följa med honom under hans runda på Adelsö och Munsö. Ska bli spännande att se hur hans jobb går till.

En sak kan jag konstatera redan nu. Man får inte vara morgontrött som sopåkare.