DAGEN FLYTER PÅ, SOM EN LÖRDAG SKA GÖRA. Skönt att vara hemma och dessutom ha besök av Matej, min brorsa från Slovakien. Ni blir min blogg lite av en vardagsblogg kanske men sånt får ni ta ibland. Efter att vi först var hos faster Gunhild har vi nu varit iväg i Östra Husby och handlat. Sedan ska Matej sätta igång med maten, blir lite god gulasch och senare i kväll blir det självklart Meloidfestivalen. Ger er lite bilder från dagen…

Ni får inte heller glömma bort och läsa senaste numret av E-nytt. Tryck bara på bilden nedan.

… Riktigt kallt i dag också. Bäst att sätta på en brasa snart men först kanske man ska vakna till. Hemma i Norrköping över helgen och i går var vi ute på restaurang, riktigt trevligt! Innan jag åkte från Kaggeholm i går hade vi genomgång av tidningen, och det gick kanon!

Har varit slitsamt att vara redaktör då det krävs att man har koll på allt. Men det var något av det roligaste hittills på utbildningen. Blev inte sämre av alla fina ord från vår lärare. Så med stolta steg lämnade jag skolan mot bussen. Som ni kanske läst om var det strul med tågen under gårdagen. Själv hade jag tur. Mitt gick i rätt tid och allt. Skönt!

I dag blir det nog att bara ta det lugnt och hänga med Matej. Han är på besök nu och stannar till i morgon.

Hoppas ni får en fin lördag trots kylan!

Ett stelfruset hjärta. Hårt, kallt, kantigt. Ungefär som en januarikväll, en sådan kväll då alla drar ner mössan lite extra över öronen och går hem tidigt för mörkret och kylan är outhärdlig. Lite så är mitt hjärta, inte oförmöget att älska men likt förbannat för kallt för att orka.

Och sen blöder det lite till för varje steg av de där femhundra metrarna jag småspringer till bussen på hal asfalt 08.47 och för varje sekund jag måste sitta på tåget bland alla stressade, upptagna människor och känna mig ensammast i världen. Hur man nu kan känna sig ensam mitt bland all trängsel och med en iphone som vibrerar av sms varje minut. Men med ett hjärta som motsvarar årstiden bättre än januari självt är det svårt att känna sig delaktig, men jag ler och låtsas att jag gör det ändå, lite som för att visa att jag är fucked up men det är okej.

Går på samma adresser som alla dagar förut och känner mig fortfarande inte så hel som alla andra är bland snö och minus sju så händerna blir röda av kyla. Går förbi samma snöhög som blir högre och högre för varje dag, ser fler barn som har snöbollskrig, fler vuxna som försöker undvika; inte se snön, inte se snön, snart sommar, snart semester, snart charter och camping och ullared. Och jag som bleknar bort i takt med att minusgraderna kryper högre och högre.

Som i ett vakum upprepar jag det är lugnt, det är lugnt så fort någon frågar hur det är, varför jag inte ler, varför jag inte är glad för att det snöar. Jag har för länge sen gett upp kriget mot mitt förfrusna hjärta som inte riktigt kan slå men inte heller sluta, så jag fortsätter existera utan att riktigt veta hur. I väntan på en utsträckt hand fortsätter jag gå förbi samma postlådor och samma snöhögar, försöker hinna någonstans innan det mörknar men fastnar på vägen, vilse i själen.

Skör och trasig, apatiskt och liten, men ändå jätteokej. För trots att mitt hjärta blir till is redan i oktober och smärtan när det mörknar ibland är olidlig så är jag okej. Jag tror det kallas att bli van.

Skrivet av Therese

varje dag börjar med: Att jag stänger av väckarklockan och slår på Morgonpasset i P3.

irritationsmoment #1: När folk säger en sak men gör en annan. Som när man har kommit överens om en sak, sedan blir man så besviken eftersom förväntningar har byggts upp så står man där.

filmkarraktär du skulle vilja gifta dig med:

pryl du använder varje dag: Iphone, MacBook, tandborste och kamera för att nämna några prylar.

största idrottsprestation: Min seger på Lilla Göteborgsvarvet 2007, riktigt stort och jag är så stolt över den segern i klassen P17.

vad du gjorde en vanlig fredag 1998: Troligtvis var jag på disco i skolan.

favoritdoft som egentligen är äcklig: Svett, för det innebär att man tränat riktigt hårt och det älskar jag!

detta käkas på bion: Lösgodis.

det bästa med att blogga: Alla fina läsare som jag lärt känna och att jag får utlopp för min kreativitet. Finns så mycket som jag vill nämna men det finns inte utrymme till att nämna allt därför får jag ta ut det bästa.

planet som verkar skönast: Pluto, så långt bort man kan komma.

den mest filmiska händelsen i ditt liv: När jag stod på perrongen och väntade på tjejen som senare blev min flickvän. Hur hon klev av tåget och våra blickar möttes, där och då kändes allt rätt.

något du skäms över: inte direkt.

ett minne från förskolan: Alla de där hockeymatcherna vi spelade, i dag spelar flera av de jag gick i förskolan med hockey. Själv är jag journalist då jag istället får skriva om deras bedrifter på isen.

något som är extra jobbigt i vardagen: Jag kan inte hitta något som är extra jobbigt i vardagen, tycker vardagen är väldigt trevlig.

hur du lärde dig höger och vänster: Det föll sig väldigt naturligt när jag var liten.

det sista du gör innan du somnar: flyttar undan spikmattan och lägger ner den på golvet.

Tänk om man kunde få ligga som på bilden och bara njuta av livet. Men men. Så är det inte men jag njuter av livet ändå, är redaktör denna vecka och har en underbar redaktion. Åker hem till Norrköping på fredag där Matej väntar på mig. Utgång med vänner i helgen. Umgås med Matej. Träffa familj och vänner. Det börjar i dag när vi ska sammanställa veckans nummer av E-nytt och det känns riktigt bra. Stolt chefredaktör!

Efter att jag släppte lite på min integritet här på bloggen med bilder på min familj har kommentarerna låtit mycket i stil med ”Vad lika ni är!”. Anledningen är att jag lagt upp bilder på min pappa och mig tillsammans, får ofta höra samma ord, att vi är otroligt lika. Vet inte riktigt vad jag ska säga när jag hör det. Går ju inte neka. Samtidigt märker jag bara mer och mer att jag även börjar bli mer lik min pappa i mitt agerande. Kan slå vad om att när jag är 50 års åldern, som min pappa är, kommer jag vara precis som han är i dag. För visst är det väl så. Man blir ju mer och mer lik sina föräldrar för varje år som går…

Melissa Horn – Jag saknar dig mindre och mindre

The Fray – How to save a life

DET ÄR VAD SOM GÄLLER I DAG. Vi har massa som ska färdigställas med E-nytt och folk kommer få jobba hårt, men jag är säker på att vi kommer få det i hamn och på fredag ger vi ut ett riktigt bra nummer. Som redaktör, vilket jag är i veckan, försöker jag sprida en positiv och bra stämning i gruppen så alla känner sig inspirerade till att jobba. För med glädje går allt lättare. Och med en positiv inställning tar vi oss framåt. Låter som taget ur en bok, men jag ska utveckla hur jag menar i ett inlägg. Jag började min dag med att svara på alla era fina kommentarer, tanken var att jag skulle göra det i går men då försova jag mig. Inte likt mig men skönt med lite extra sömn.

Allt beror nog på att det hela tiden är någonting på gång. Tar mycket på krafterna, samtidigt har jag insett en sak. Att blogga i det här tempot jag har nu denna vecka är nog sunt och bra. Inte stressa fram massa inlägg utan ta det allt eftersom. Förhoppningsvis får jag också avsluta dagen med att leda ett träningspass, behöver få träningen som en del av vardagen, och just att leda andra har blivit min grej. Ett ljus. Jag slår två flugor i en smäll, får bra träning själv men också får andra att träna. Även om det är hårt pass gör vi det med glädje för då blir allt lättare.